Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
Han bortrycktes plötsligt af dödeii, då han i början af år 1448 var stadd på resa
till Sverige för att hålla möte med sitt råd.
Det kan tyckas, som om all tanke på unionens förnyande nu bort vara åtmin-
stone för Sveriges del utesluten. Väl hade Kristofer 1445 ingått äktenskap med den
unga Dorotea af Brandenburg, men äktenskapet vardt barnlöst. Emellertid mottogo
de svenska rådsherrarne en uppfordran från de danska att möta i Halmstad för att
öfverlägga om valet. Det är ovisst, om man härvid utgått från 1438 års fördrag
och sålunda tänkt sig en öfverläggning om frågan, huruvida det vore nyttigt att hafva
en konung eller flere, eller möjligen från unionsförslaget af 1397 eller det rent svenska
förslaget från 1436, hvilket senare just utsatte Halmstad som mötesplats. Det hörde
nu i alla fall till de danska riksrådens politik, för hvilka unionen innebar ett anspråk
på danskt herradöme i Norden, att till stöd för detta anspråk åberopa fördrag, som
väsentligen genom deras eget vållande aldrig kommit till stånd, emedan de just åsyf-
tade att sätta bommar för detta öfvervälde. Som emellertid det danska rådet natur-
ligt nog hade sin uppmärksamhet närmast riktad på Slesvigs bevarande för Danmark,
inlät det sig omedelbart i underhandling med grefve Adolf af Holstein och tillbjöd
honom kronan såsom närmaste kvarlefvande ättling af Danmarks gamla konungahus.
Han afböjde anbudet, liksom i sin tid Järn-Henrik svenskarnes anbud, och re-
kommenderade liksom denne i stället en yngre tysk frände, sin syslerson grefve
Kristiern af Oldenburg. Af honom tog han skriftlig bekräftelse på Valdemars för-
bindelse från år 1326, att hertigdömet Söderjutiand aldrig skulle förenas med eller
inslås i Danmarks rike, så att en och samme blefve herre i bägge, och befordrade
på detta villkor hans val och blef hans löftesman. I afvaktan på unionsmötet höllos
dessa förhandlingar hemliga och valet uppsköts, men de torde icke dess mindre
blifvit kända i Sverige.
Kristofer hade under sin vistelse i Danmark styrt Sveriges och Norges riken
genom en eller flere riksföreståndare i hvartdera riket. Sålunda styrdes Sverige vid
hans död af bröderna Bengt och Nils Jönssöner (Oxenstierna) och Norge eller åt-
minstone det sunnanfjällska af drotsen Sigurd Jonsson, som var son af en med Magnus
och Håkan inflyttad svensk adelsman, men genom modern härstammade från Håkan V
och Erling Vidkunssön. I det nordanfjällska Norge torde ärkebiskopen Aslak
Bolt redan under Kristofer varit förordnad till riksföreståndare. De bägge bröderna
Oxenstierna flngo sitt uppdrag bekräftadt af rådet efter konungens död, men i maj
kom Karl Knutsson från Finland med en betydande krigsmakt, och på yrkande af
honom och hans vänner skred man till konungaval på ett riksmöte i Stockholm.
På mötet yrkade de bägge riksföreståndarne och rikshofmästarens son Jöns Bengts-
son, att man skulle uppskjuta konungavalet och först söka öfverenskommelse med
danskarne i Halmstad, men då Karl Knutssons parti vann öfverhand, blef han med
stor majoritet vald till konung af en nämnd på 71 personer 20 juni och åtta dagar
därefter hyllad vid Mora stenar och krönt i Uppsala. Strax därefter vigdes den nye
ärkebiskopen Jöns Bengtsson, som nyligen erhållit bekräftelse på sin värdighet af
kyrkomötet i Basel. Som tvenne krönta rivaler ställdes sålunda emot hvarandra de
bägge förnämsta representanterna för den svenska aristokratiens partier, den natio-
nella och långt talrikare gruppen, som omfattade några förnäma ätter och den stora
mängden af lågadeln och hade de djupaste försänkningarne i de bredare samhälls-
lagren, och den unionella gruppen, som i synnerhet utgjordes af de förnäma släkterna
med rot eller förbindelser i Danmark. Det var tidens fredsparti, som trodde sig bäst
bevara friden genom eftergifter äfven mot oförsynta anspråk, men dock äfven det
ville försvara Sveriges rätt, åtminstone så långt det kunde ske genom dagtingningar,
försäkringar och skiljedomar. Som ett fredsparti öfvade denna grupp särskild drag-
ning på präster och munkar, hvilka redan genom sin ställning till den allmähneliga
kyrkan voro tämligen emanciperade från sitt svenska fädernesland. Jöns Bengtsson
säges hafva lemnat Stockholm dagen före konungavalet och rest till Almarestäk,
hvilket hans företrädare Nils Ragvaldsson 1440 hade fått rådets tillstånd att för
ärkestolens räkning återuppbygga. Emellertid infann han sig sedan i Uppsala och
krönte personligen drottningen för priset af en tillökning i sitt län. De båda grup-
perna inom den svenska aristokratien skulle således nu vara försonade under Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
