Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SKANDINAVISKA UNIONEN. 595
täta vapenskiften att bruka dem. Därmed var den svenske bondens frihet tryggad
genom det enda medel, som duger i denna syndiga värld. I Norge tyckes man redan
1424 hafva ansett allmogens vapenlöshet för en så gifven sak, att där uttogos böter
för bristande laga folkvapen som en ordinarie skatt, utan att fogden aktade nödigt
att efterhöra, om vapen funnos. Det är emellertid gifvet, att i detta folkfattiga land,
där befolkningen till stor del lefde af jakt, kunde ett vapenförbud lika litet göras
allmänt gällande som i nordliga Sverige, och detta var också den väsentliga orsaken
till att den norska allmogen, ehuru den saknade ledare och miste allt intresse för
politiken, dock ingaf sina främmande fogdar respekt och lyckades att någorlunda
värja sin personliga rätt och frihet.
Kristofer lofvade i sin försäkran, att »i hvad måtto I eller Edra efterkommande
nu eller i tillkommande tid kunna förbättra lagen, det vilja vi fullborda och stad-
fästa och ingenstädes däremot vara eller det förhindra». Han har ock redan i maj
följande år gifvit sin bekräftelse åt en reviderad upplaga af landslagen, som därför
går under hans namn. Den skiljer sig väsentligen ffån Magnus Erikssons lag genom
att de adliga önskningar, som fått sitt uttryck i de s. k. Växiö- och Skarastadgarne,
i Strängnässtadgan och Kristofers nyssnämnda plakat, nu delvis inarbetats i lagboken
för att sålunda öfverallt tillämpas. Men Kristofers landslag har tydligen endast i
ringa omfattning blifvit tillämpad på tingen under medeltiden. Sålunda kunde flere
bestämmelser i denna lag, efter mera än tre årtionden af rådet påbjudas till efter-
rättelse, såsom om dessa stadgar aldrig inryckts i någon lag. Det är tydligt, att
allmogen ännu icke förlorat sin röst i lagstiftningen och att den kunde på tingen
tillbakavisa de upprepade försök, som af herrarne gjordes att smuggla in_en främ-
mande rätt.
Lagens redaktion är väl att i första rummet tillskrifva konungens hofmästare
Bengt Jönsson, som tillika var lagman i Uppland. Jämte sin broder Nils Jönsson,
som innehade Nyköpings och Örebro slott, fullföljde han sin svärfader Kristiern Nils-
sons (Vasas) politik, och de bägge bröderna voro tydligen konung Kristofers högst
betrodda och Sveriges myndigaste män i hans dagar.
Karl Knutsson hade vid konungens antagande ackorderat sig till Öland med Borg-
holm som pant för sina fordringar och därjämte hela Finland och intog sålunda en
ställning, som erinrar om Bo Jonssons gentemot Albrekt. Den gamle drotsen Kristiern
Nilsson ville emellertid icke släppa Viborg, och konungen begagnade fiendskapen
mellan de bägge fränderna till att tvinga Karl Knutsson till förlikningar, genom
hvilkaohan uppgaf Korsholm med norra Finland samt Raseborgs län och sedermera
äfven Åbo. Emellertid vistades Karl Knutsson från 1442 på Viborg, där han under-
höll en betydlig krigsmakt och äfven koggar eller krigsskepp, genom hvilka han höll
räfst med konung Eriks kapare. Förhållandet till Novgorod var ock fientligt, och
mot slutet af sin regering slöt Kristofer förbund med Tyska orden i Livland för ett
gemensamt eröfringskrig mot öster.
I det hela var Kristofers korta styrelse en orolig tid både inåt och utåt, ehuru
han i alla tre rikena styrde med råds rade och genom inhemska män. I Danmark
började hans regering med en omfattande bonderesning, som kväfdes i blod, i Norge,
dit han aldrig kom, omtalas spridda resningar mot fogdarne i olika bygder. I Sverige,
där han mycket vistades, tyckes det varit jämförelsevis lugnt, men allmogen klagade
öfver missväxt och andra allmänna olyckor, och icke heller herrarne voro fullt be-
låtna. Man klagade öfver ovana kansliafgifter, som fogdar och låntagare nödgades
erlägga, och misstänkte, att konungen ville stifta split mellan släkterna genom att
ofta ombyta fogdar eller lofva samma län åt flere. Konung Eriks kaperier från Gott-
ian d fortsatte som förut, och då Kristofer slutligen företog ett tåg dit med mycket
krigsfolk (1446), blef resultatet blott ett stillestånd, som icke aktades af Eriks kapare.
I början af sin styrelse i Danmark måste konungen bekräfta de vendiska stä-
dernas privilegier i Danmark, och de skedde sedermera äfven i hans öfriga riken.
Men i tillämpningen sökte han kringskära deras handelsrätt eller dela deras handels-
vinst, under det att han sökte genom privilegier för egna städer utveckla ett inhemskt
borgerskap i de tre rikena. Men detta skedde icke med synnerlig följdriktighet, och
lubeckarne torde utan grund hafva misstänkt honom för hemliga anslag mot deras stad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
