Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
vänner i Tyskland betraktade deras sak som sin och genom öfverlägsen krigföring
flngo de småningom alltmera öfverhand inom hertigdömet, på samma gång som de
skaffade sig en sjömakt genom att inbjuda gamla vitalianer till sina hamnar och
utfärda kaparbref. Därigenom kommo de emellertid i spändt förhållanda till hanse-
städerna, där Erik också till en tid skaffade sig sympati genom att i Lubeck inter-
venera till förmån för det gamla rådet, som 1408 hade blifvit fördrifvet genom en
demokratisk rörelse af stadens handtverkare och 1416 återinsattes genom Eriks
mäkling.
Striden mot holsteinarne fortgick nu som förut genom belägringar, fältslag och
sjöstrider, stillestånd, som af ingendera parten fullt respekterades, underhandlingar,
som ej ledde till något resultat, och skiljedomar, som ej af bägge parter erkändes. De
vendiska städerna gjorde stora ansträngningar för att få slut på den för deras handel
fördärfliga fejden och sökte därvid till en början att stödja konung Erik, men då
han kringskar deras privilegier, vände sig stämningen alltmera afgjordt emot honom
och 1422 förbjödo de all handel på de nordiska rikena, och det kom till och med
till en fientlig sammanstötning i Öresund. Än en gång fick fredspartiet öfverhand,
och då Erik gaf vackra löften om att tillgodose städernas ekonomiska kraf, bl. a.
att aflysa det underhaltiga mynt, som ruinerade köpmännen, kom det 1423 till ett
förbund mellan Erik och städerna. Han begaf sig samma år ut på en långvarig
resa, under hvilken han ytterligare förband sig med den preussiske högmästaren,
de pommerska hertigarne och kejsar Sigmund, som nu 1424 afkunnade sin andra
skiljedom efter Eriks önskningar. Han dömde icke nu som förra gången, att Söder-
jutland var ett förverkadt län, utan fogade sig efter Eriks nya bevisning, att det
icke var något län alls utan en del af Danmarks rike, som enligt dansk rätt icke
finge därifrån afsöndras. Men hansestäderna togo efter Eriks återkomst afgjordt
parti emot honom och sökte nu (1426) att trygga sitt handelsvälde i Norden på
samma sätt som 1368 genom att sätta sig i besittning af viktiga pantlän i första
rummet vid Öresund. Kriget blef nu väsentligen ett sjökrig och kom att beröra
Sverige på ett helt annat sätt än förr. Hittills hade hufvudsakligen det svenska
frälset uppbådats till vapentjenst, men nu utfördes år efter annat den svenska
ledingen till de danska farvattnen, och i Norge påbjöds dubbel leding men icke i
folk utan i penningar. Sålunda lyckades Erik väl försvara sina kuststäder. Vid
denna tid började han ock uppbära tullen i Öresund, från början en utförseltull för
fartyg, som besökte marknaden i Skanör och Falsterbo, men nu en skeppsafgift af
fartyg, som passerade sundet. Då nu hanseaterna med lejda trupper deltogo i kriget
till lands, gick det afgjordt tillbaka för konung Erik i Söderjutland. Flensburg föll
1431, och Erik hade slutigen intet annat kvar af hertigdömet än Hadersleben med en
smal landremsa i norr. 1432 aftalades ett stillestånd i Horsens på fem år, som blef
en verklig afslutning på kriget. Därmed uppgaf konungen sina försök att eröfra
hertigdömet, men gentemot hansestäderna höll han fast vid sin inskränkande tolk-
ning af deras handelsfrihet och uppbar alltjämt den nya tullen i Öresund.
Den inre styrelsen förblef under Eriks tid ända till Engelbrekts resning så starkt
centraliserad, att de nordiska rikenas historia väsentligen sammanfaller med Danmarks.
De höga ämbetena förblefvo obesatta, men Danmarks hofmästare Erik Krummedike,
en holsteinsk riddare, som under kriget gått öfver till Erik, fick under årens lopp
ett så stort inflytande eller en så flitig användning, att hans ställning liknade en
drols’ för alla Nordens riken. För Sverige nämndes hvarken drots, marsk eller
kansler. Norge fick visserligen en kansler i biskopen i Oslo, en dansk man, men
hans befogenhet var inskränkt till rättartingen, och alla viktigare ärenden afgjordes
i Danmark, oftast utan medverkan af norska riksråd. Något större inflytande tillkom
visserligen de svenska riksråden åtminstone såtillvida, att de oftare träffas i Danmark,
men det tyckes mera hafva varit som i vissa frågor inkallade sakkunnige eller som
klagande part än som medlemmar i en regering, och det var icke blott hemma i
Sverige, som Erik styrde landet med tyska och danska fogdar, utan de kallades också
ned till Danmark, särskilda eller i flock, och voro med vid de få större rådsförsam-
lingar, som man känner till från hans tid; så vid processen mot ärkebiskopen
Johannes Gerekesson 1419.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
