Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
mark nämndes ingen drots efter tysken Henning Podebusks död 1388, hvilken varit
hennes läromästare i yngre år och anses hafva invigt henne i faderns politik.] I
Sverige hade redan Albrekt låtit drotsämbetet stå obesatt efter Bo Jonssons död
(1386), och Margareta nämnde aldrig någon svensk drots. I Norge fick icke heller
Agmund Finnsson (\ 1388) någon efterträdare. I Danmark ersattes drotsen rried
flere hoftjenare, hofmästare, köksmästare, kammarmästare, munskänk och rättartings-
kansler, men i de öfriga rikena skapades ingen centralmyndighet alls, utan de upp-
löstes i län och äfven rådsmötena upphörde. Marsk nämnde icke Margareta i något
af sina riken.
Till namnet »Danmarks rikes kansler» och i verkligheten såsom chef för drott-
ningens kansli gemensam kansler för hennes nordiska rike var den ofvan omtalade f. d.
Växiöbiskopen Peder Lodehat. För Sverige brukade hon hvarken kansler eller
rikssigill, i Norge upphörde prosten i Mariakyrkan i Oslo i midten af 1390-talet
att vara och att kallas kansler och det norska rikssigillet hemtades till Danmark.
Genom slottsfogdarne styrdes och behärskades i öfrigt de nordiska rikena. De
befästade orterna hade under loppet af 1300-talet för Sveriges del ofantligt ökats
dels i gränsbygderna, där svenska, norska och danska konungar byggde mot hvarandra,
dels ock i det inre, där både svenska, tyska och danska länsherrar och godsegare
nu behöfde stödet af ett fäste för alt känna sig trygga mot den skattetyngda allmogen,
som var mycket benägen att bruka vapen till sitt värn. Man behöfver knappt med
mera än ett eller annat år gå utom gränserna för ett årtionde 1363-1373 för att
finna 25 nybyggda fästen i Sverige. Af de gamla slotten Stockholm, Nyköping, Stäke-
borg, Borgholm, Axevall, Dalaborg, Tavastehus, Viborg blefvo flere vid samma tid
ombyggda eller förstärkta och äfven biskoparne började snart söka sin säkerhet
bakom fasta murar. Åtskilliga sätesgårdar fingo vid samma tid stenhus och torn,
tvifvelsutan för sina egares trygghet. Bo Jonssons exekutorer lofvade Margareta 1388
att göra henne mäktig öfver alla slott och fästen med en viss reservation för Nyköping
och Viborg, och 1396 beslöts i Nyköping, att alla slott och fästen, som byggts sedan
krigets början, skulle nedbrytas, såvida drottning Margareta och konung Erik icke
vidare ville hafva dem. Man finner ock, att flere slott blifvit nedbrutna eller ej
vidare omtalas, t. ex. Forsholm, Kästbokna/ Marieborg, men de allra flesta hafva
bibehållits och fått tyska eller danska fogdar såsom styresmän öfver svenska län af
mycket skiftande storlek, från ett eller ett par härad intill ett eller flere landskap.
Då drottningen 1396 lät gifva sig Östergötland med en betydlig del af Småland,
hela Västergötland, Dal, Värmland, Västerås med Norrbo härad och Dalarne i
morgongåfva, sammanhänger detta säkerligen med hennes politik att få fri rådighet
öfver slotten, men hon inskränkte visst icke sina danska och tyska tromän till det
sydliga Sverige utan lät dem äfven tränga långt upp i Norrland och Finland, där
dock en och annan svensk fogde hugnades med ett län.
De. skattebördor, som i Margaretas dagar hvilade på folket, voro dryga nog.
Redan i första året af hennes regering i Sverige pålades den s. k. markgälden, som
utgick med en mark af hvarje man för sig, bonde och landbo, »hvem han än till-
hörde». Det gör ungefär 6 silfverkronor i vårt mynt och 60 kronor i vår tids varu-
värden. Därjämte omtalas en boskapsskatt, som förmodligen varit en förmögenhets-
skatt, och drygast af alla gärder den s. k. femtonmarksgälden, som upphörde 1403.
Margareta erkänner själf, att »allmogen haft mycken tunga och vedermöda, i synnerhet
sedan vi kommit till detta rike».
I sin yttre politik iakttog Margareta mycken försiktighet och afhöll sig från all
inblandning i främmande fejder, som ej direkt angingo hennes riken. Sålunda lät
hon ej locka sig till inblandning i den fransk-engelska striden, ehuru Henrik IV
sökte bruka sin dotter Filippas äktenskap med Erik (1406) till att draga de nordiska
rikena in i sin politik. Margareta koncentrerade sin uppmärksamhet på Östersjön,
där hansestäderna voro hennes naturliga motståndare, som hon på allahanda indirekta
vägar sökte komma till lifs ulan att dock vilja riskera freden. Med den preussiske
härmästaren kom hon dock i fejd om Gotland, men då hon icke kunde återtaga
ön, bekvämade hon sig att återlösa den med en stor summa (1407) och insatte där
följande år, då Visby inlöstes, en dansk fogde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
