Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
ledande stormän med särskilda suppleanter för hvar och en af dem och med rätt
för exekutorerna att vid behof supplera sig själfva »af inländske men intet af främ-
mande». Att Erik Kettilsson insatts bland exekutorerna, har man ansett innebära
en anvisning om att de hade att söka sitt stöd hos Margareta. Redan följande år
1387 var det kommet till öppen brytning mellan konungen och exekutorerna.
Ögonblicket tycktes nu vara inne för Margareta att ingripa, men just då dog
hennes enda barn, den sextonårige Olaf efter en kort sjukdom 3 aug. 1387. Så fast
grundad var emellertid hennes ställning i Danmark och Norge, att detta icke
verkade någon väsentlig ändring i händelsernas gång. Danskarne erkände henne
som »sin fru och husbonde och rikets fullmäktiga förmyndare» och lofvade
att tjena henne, tills de och hon blefvo eniga om att välja en ny konung. På vägen
till Norge mottog Margareta i början af januari 1388 hyllning af en bland Bo
Jonssons testamentsexekutörer, Algot Magnusson Sture, som lofvade att hålla henne
Openstens och Örestens fästen till hända, och därefter fattades af det norska riks-
rådet på ett möte i Oslo ungefär samma beslut som i Danmark, så att mötet
»utvalde och antog drottning Margareta till Norges rikes mäktiga fru och rätta
husbonde», men icke här som i Danmark, tills man enats om en konung, utan på
lifstid. Som Norge var ett arfrike, afgjordes omedelbart tronföljdsfrågan till förmån
för Margaretas systerdotterson Erik af Pommern. Det kan icke vara något tvifvel
om att detta skedde efter Margaretas fingervisning.
En månad senare sammanträffade hon med testamentsexekutörernas ombud Birger
Ulfsson (Lejon) och Sten Bengtsson (Bjelke) på Erik Kettilssons fäste Dalaborg och
mottog här af dem ett hyllningsbref eller valakt, dateradt 22 mars och undertecknadt
af sex bland de tio exekutorerna, fyra suppleanter och två andra herrar. De två
biskoparne hafva undandragit sig eller haft förfall och likaså Karl Ulfsson till Tofta
och hans son. Erik Kettilsson afgaf ett särskildt hyllningsbref den 23 mars och
suppleanten Algot Magnusson hade hyllat Margareta förut. Samma dag, den 22 mars,
afgaf Margareta sin försäkring, enligt hvilken hon lofvade alla samhällsklasser
i Sverige, som ville tjena henne, att njuta »all den rätt, frihet och privilegier, som
föregående Sveriges konungar friast unnat och gjort dem och deras förfäder, förrän
konung Albrekt kom till riket». Slott och län skulle hon styra efter Sveriges lag,
men medgaf exekutorerna att innehafva några slott och län som panter för Bo
Jonssons fordringar. Panter af socknar och härad skulle innehafvarne få behålla.
När allt å ömse sidor blifvit uppfylldt och Albrekt fördrifven, skulle Sveriges
landamäre blifva, som af ålder varit.
På sommaren var det redan så vida kommet, att Albrekt måste resa öfver till
Tyskland att hemta hjälp. Han gicko i land i Kalmar och skyndade till det belägrade
Axevalls undsättning men blef vid Ålse nära Falköping 24 februari 1389 slagen och
själf jämte sin son Erik och flere tyska furstar fången. Under loppet af åren
1389-1390 fick Margareta samtliga svenska fästen i sina händer utom Stockholm.
För svenskarne bar nu striden mot Albrekts konungadöme en starkt nationell prägel,
och tyskarne sökte hålla sig fast med alla medel. I Stockholm tryggade de sitt
herradöme genom det nesliga Käpplingemordet på de svenska borgarne. I Tyskland
gjordes storartade ansträngningar af Albrekts fränder och vänner för att komma
honom till hjälp och undsätta Stockholm. Från Rostock och Wismar utrustades
kapare, som lockade alla Nordtysklands yrkeskrigare och allahanda löst folk att
pröfva sin lycka och snart voro hafven uppfyllda af sjöröfvare. Från Stockholm
uttågade tyska legohärar mot allmogen i Uppland och Västmanland, och därifrån
lyckades den mecklenburgske höfvitsmannen Otto von Peckatel 1394 * att eröfra
Visby på Gottland, där de s. k. vitaliebröderna redan förut slagit sig ned och börjat
bygga fästen. Slutligen lyckades hansestäderna bemedla en öfverenskommelse på
Lindholms slott 17 juni 1395, enligt hvilken Stockholm skulle besättas af de vendiska
och preussiska städerna och Albrekt därefter frigifvas mot en lösesumma af 60,000
mark silfver. Vore denna icke betald inom tre år, skulle Stockholms slott öfver-
lemnas till Margareta eller ock Albrekt återvända till sitt fängelse. På Gottland
skulle hvardera parten innehafva hvad han 23 april 1395 hade.
Som Mecklenburgarne innehade Visby och en god del af Gottland, kunde de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
