Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON OCH VALDEMAR ATTERDAG.
579
regentinna. I Danmark lyckades hon steg för steg återvinna för kronan de förluster,
som hon själf eller fadern under sin sista tid nödgats göra. Slutligen tvang hon
hansestäderna genom att förklara deras privilegier i Norge upphäfda efter Håkans
död och genom att hålla en hälft skyddande hand öfver sjöröfvarne till att åter-
lemna sina slott och förpantningar i Skåne 1385, i det närmaste vid ulfäst tid.
I Norge, där konungamakten sedan gammalt var stark, hade aristokratien ännu
under konung Magnus’ tidi-
gare regeringsår åtminstone
försökt att göra sig gällan-
de, särskildt under konun-
gens frånvaro, och den
hjälpte kraftigt till att sprän-
ga unionen. Nu var den
förnämsta stormansätten ut-
slocknad med Erling Vid-
kunssön!355. MedAgmund
Finnsson, som efter Håkans
död som drots öfvertog
styrelsen i Norge under
Margaretas frånvaro, ut-
slocknade snart (1388) en
annan. En tredje, Haflhores-
sönernas släkt, som var
nära befryndad med ko-
nungahuset, blef genom Jon
Hafthoressöns äktenskap
med Brigitta Knutsdotter
(Lejon) en bland de tidigaste
af dessa skandinaviska släk-
ter, hvilkas intressen genom
godsförvärf i bägge landen
växte ut öfver hemlandets
gränser. Få om ens några
stormän kunde efter denna
tid täfla i rikedom och in-
flytande med Norges bis-
kopar. Men Margareta hade
af sin fader lärt konsten att
hålla sig väl med påfven
genom att låta honom dela
rofvet från kyrkan mot vill-
kor, att han genom provision
insatte hennes lydiga red-
skap till biskopar, om ka-
pitlen ville gå sina egna
vägar. Sålunda lyckades
hon att inom loppet af 2
Konung Albrekt af Sverige.
Staty i kyrkan i Doberan.
år besätta tre af Norges
biskopsstolar, bland dem
ärkestiftets, med danska
män, och samtidigt gjorde
hon den mästerkuppen att
i det svenska gränslandet
Växiö stift insätta ett af
sina allra intimaste verktyg,
dansken Peder Lodehat
(1382). I Erik Kellilsson
(Puke), som 1371 blifvit
nämnd till Sveriges marsk
men aldrig synes hafva öfvat
någon tjenst under Albrekt,
hade hon en trogen höfding
i de svenska gränslanden
mot Norge. Norra Halland
hade i mer än en mansålder
varit införlifvadt med Sve-
rige. Somliga halländska
frälsemän hade inflyttat till
Sverige, så M. Porse, andra
hade stannat kvar efter åter-
föreningen med Danmark
1366, så Abraham Broders-
son (Tjurhufvud), som var
gift med en svenska. Äfven
bland den skånska adeln
funnos några, som hade
förbindelser i Sverige och
suttit samman med svenskar
i Erik Magnussons råd.
Striden mot Albrekt upp-
lågade åter 1384, och han
hade några framgångar. Å
ömse sidor kände man, att
det stundade till en uppgö-
relse. Albrekt samlade sina
vänner i Tyskland, Marga-
reta sökte å sin sida att
hålla sig ryggen fri genom
att på ett möte i Nyborg gifva Järnhenriks söner förläning af Söderjutland som ärftligt
län mot tjensteplikt till Danmarks krona (1386). Hon sökte nu ock att utnyttja alla
sina förbindelser i Sverige och upptog i sonens titel »rätt arfvinge till Sveriges rike».
I samma månad, som mötet hölls i Nyborg, dog Bo Jonsson i Sverige och konung
Albrekt beslöt alt begagna tillfället att nu gripa regeringsmakten i Sverige. Genom
Bo Jonssons änka, som var en mecklenburgska, lät han göra sig till förmyndare
för sonen och fordrade Bo Jonssons slott och län till sig öfverlåtna. Men »riks-
drotsen spökade starkare efter döden, än han gjort, medan han lefde». Två år förut
hade han uppsatt sitt testamente och däri insatt till exekutorer tio af Sveriges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
