Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
klosterstiftelse, som han sedan icke kunde infria och delvis återkallade. Detta berodde
väsentligen på en tredje dårskap, ett stort korståg mot Neva och Ladoga 1348, hvar-
till konungen lockades genom uppfordran från den påfliga kurian. Det medförde
eröfringen af det obetydliga Nöteborg och Nevalinien, men slutade med en katastrof,
då man icke kunde finna föda i det öde landet för det myckna krigsfolket, och er-
öfringarne gingo redan följande år förlorade. Ett nytt s. k. korståg (1350-1351)
tyckes äfven haft sitt upphof i det religiösa nitet, ty det anordnades, just då diger-
döden gjorde sin förhärjande dödsdans öfver Sverige. Konungen vände sig denna
gång till svärdsriddarnes land söder om Finska viken, som han tyckes hafva velat
genom underhandlingar binda vid Sveriges krona. Resultatet blef äfven nu ett
onyttigt förslösande af folk och penningar. Under konungens frånvaro beslöts på
ett möte i Jönköping att upptaga påfvens hela uppbörd i Sverige som lån af hans
uppbördsman mot pant och borgen af drottningen, biskoparne och världsliga råds-
herrar. Efter sin återkomst fann konung Magnus ingen annan utväg än att åter-
kalla förlorade gods och räntor under kronan. Det skedde genom Jönköpings stadga
af år 1352.
Genom denna märkliga förordning förbjöds uttryckligen allt frälseköp af bonde-
gods och allt kyrkofrälse återkallades under kronan, hvilka bref än voro därpå gifna.
Redan året förut hade konungen låtit belägga världsliga frälsegods med sekvester,
förmodligen för att underlätta och påskynda en undersökning. Året därefter utnämn-
des Bengt Algotsson till hertig af Halland och Finland och blef tillika höfvitsman
i de skånska besittningarne. Den kyrkliga reduktionen utsträcktes snart till Lunds
stift, där hertigen 1355, förmodligen med anledning af ärkebiskop Peters död, lade
beslag på ärkestiftets gods. Samtidigt omtalas i öfre Sverige i stället för drotsen
en justitiarius, Trötte Petersson, som förmodligen skulle efter danskt exempel på
rättartingen fullfölja programmet och återbörda kronans gods och afsöndrade räntor.
I sammanhang med dessa händelser står ock en omföring af drottningens norska
morgongåfva, så att hon nu fick Bohuslän med angränsande norska landskap, hvilka
områden gränsade till hennes svenska morgongåfva Värmland, Dal och södra Väster-
götland.
Brigitta hade 1349 lemnat Sverige för att i Rom verka för sin ordensstiftelse,
men följde händelserna i Sverige med oaflåtlig uppmärksamhet, fick täta bud däri-
från och gaf i form af uppenbarelser instruktioner, som lystrades af biskopar och
rådsherrar. Det har sin förklaring i hennes nära frändskap *med rikets förnämsta
ätter och högst betrodde män af det gamla rådspartiet, i öfverensstämmelsen mellan
hennes och deras politiska ideal och i den gemensamma fara, som hotade kyrkor,
kloster och magnater, i ryktet om hennes heliga lif och hennes uppenbarelser, om
hennes umgänge med kejsare och påfvar, ja, med Guds egen son och jungfru Maria,
slutligen ock i tidens kvinnodyrkan och Mariakult. Till en början gaf Brigitta väl-
villiga råd om konungens förtrogne och umgänget med dem, om det kloster, »hvars
regel Kristus själf dikterat», om korstågen, om fastor och böner, gåfvor och vall-
färder, men efter de ryska fälttågen blandas råden alltmera med hotelser om
skärseldens och helvetets pina, rikets delning och Magnus’ af sättning. Slutligen
gäller profetian både Magnus personligen och hela hans afkomma, som skall skiljas från
riket, då en annan infödd man blifvit af Gud vald till konung. Äfven om Bri-
gitta icke sagt det med uttryckliga ord, vore det icke svårt att se, att det är stenarne
och stockarne i Vadstena, som ropa hämnd öfver konungen. Bland Brigittas in-
struktioner till hemmavarande vänner och förtfogne var också den att genom
bestämda personer taga hand om tronföljaren och leda honom i viss riktning, tills
man kunde -sätta honom upp emot fadern, vidare att insvepa sammansvärjningen
i största hemlighetsfullhet.
Plötsligt som ett åskväder utbröt upproret mot konung Magnus i oktober 1356 i Kal-
mar, där ledaren, konungens f. d. drots, lagmannen i Tiohärad Nils Turesson (Bjelke^var
höfvitsman. Till de förnämste bland de sammansvurne hörde i öfrigt Erengisle Sunes-
son jarl (Båt), som var gift med Nils Turessons svägerska, den heliga Brigittas syster-
dotter, Erengisles systerson Karl Ulfsson (Sparre) till Toftao, gift med Brigittas brors-
dotter, vidare dennes farbroder, konungens förre drots Nils Åbjörnsson och konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
