Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
nya skatter, sälja sina arfvegods och pantsätta sina kronor. Han såg då ingen
annan utväg än en allmän reduktion af kronogodsen samt alla kyrkans ekonomiska
friheter, och han ryggade icke heller tillbaka för en sådan.
Norges rike hade då redan gått ifrån honom och, som det tyckes, under hans
egen välvilliga medverkan öfverflyttats till hans yngre son Håkan. Bland ledande
män i bägge rikena torde man hafva ansett som en själfklar sak, att förmyndar-
tidens förhållanden borde såtillvida fortsättas under konungens myndiga år, att
det rike, där konungen icke vistades, borde styras af en tillförordnad regering.
Konungen åter visade, åtminstone hvad Norge angår, lust att behålla tyglarne äfven
frånvarande, men ingen regering anordnades i det rike, där han vistades, för det
andra rikets styrelse och icke heller någon regelbunden förbindelse med dess råd.
Missnöje däröfver framkallade tvenne gånger resningar, i hvilka ledande stormän togo
del, och då konungen 1340 fick sin andre son, syntes redan namnet antyda, att
han ämnades till Norges styresman. Han sändes också till Norge för att där upp-
fostras och nämndes 1343 genom ett kungligt bref från Varberg i närvaro af Norges
förnämsta rådsherrar till Norges konung. Under sin vistelse i Bergen 1350 lät Magnus
gifva den tioårige Håkan en hird och förordnade en drots, Orm Eysteinsson, som
under de följande åren stod i spetsen för styrelsen, tills Håkan blef myndig 1355.
Sig själf förbehöll Magnus de norska skattlanden och Haalogaland tydligen för in-
komstens skull. Af Brigittas uppenbarelser, som i allmänhet gifva en trogen bild af
den svenska aristokratiens uppfattning i politiska frågor, kan man se, att de svenska
herrarne helst skulle sett den äldre brodern Erik regerande i Norge på grund af
hans tydliga arfsrätt och själfva därigenom haft ett friare val och framdeles kunnat
bevara unionen med Norge. Nu drog Håkans norska konungadöme några få månader
senare efter sig en förbindelse å de svenska och skånska prelaternas sida att välja
Erik till konung, och detta utan att någon annan öfverenskommelse träffades till fredens
bevarande mellan rikena än ett löfte, att man skulle stå den af prinsarne emot, som
sökte inkräkta på den andres välde.
Konung Magnus fullföljde under nästan hela sin regering den lagstiftning, som
var af föregående Folkungar begynt och af hans egna förmyndare fortsatt. Han
aflyste träldomen, då han red sin Eriksgata, förnyade och förbättrade Magnus Ladulås’
lagar mot våldgästning och om gästgifverier. Han utvidgade förmyndarnes lagstif-
ning om årliga vapensyner till bestämda regler för frälserätts förvärf, bevarande och
förlust, genom hvilka frälset blef villkorligt ärftligt och äfven skulle kunna vinnas
mot vapentjenst af ofrälse, som visat mandom och hade god frejd. På bergsmännens
begäran och under deras medverkan samlades de af tyska bergsmän praktiserade
rättssedvänjorna till särskilda s. k. privilegier för olika gruffält eller bergsdistrikt,
såsom för Stora Kopparberget och Norbergs järngrufvor i södra Dalarne. 1347 ut-
arbetades af en lagkommission af lagmän från Götalandskapen en allmän landslag, som
var af sedd att ersätta landskapslagarne och äfven blef successivt antagen på tingen,
ehuru icke öfverallt i Magnus’ tid. För de skånska landskapen var den icke afsedd.
Representanter för kyrkan i de olika stiften inlade protest mot alla lagens bestäm-
melser, som stredo mot den kanoniska rätten, och om någon kyrkobalk kunde man
icke enas. Visby stadsrätt, som hvilar på tysk grund, blef på konungens föranstal-
tande redigerad i dubbel text, gutnisk och tysk, och kort efter ersattes den gamla
Bjärköa-rätten för Stockholm med en ny stadslag, som äfven med vissa ändringar blef
gällande i andra städer. Magnus var en flitig domare i sin kraftiga ålder, och
konungens högsta domsrätt, som redan var erkänd i Södermannalagen och den sanno-
likt i konungens tidigare år redigerade Väst mannalagen, sökte man organisera i
bestämda former genom särskilda stadgar och slutligen i landslagen. Inflytande från
Danmark och Norge gjorde sig därvid gällande liksom i de skiftande former, som
denna domsrätt sedan tog.
I många fall tyckes konungen hafva tagit till rättesnöre för sin regering en poli-
tisk skrift af högt värde, som vid denna tid författades eller snarare sammansattes
efter utländska förebilder och handlade om »konungars och höfdingars styrelse», såsom
uttrycken lydde. Oafsedt enstaka utbrott af själfrådighet och häftigt lynne synes
konung Magnus allt intill århundradets midt hafva styrt sitt rike med råds rade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
