Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
år (1330). Kristofer måste ock gifva sin hjälpare hertig Johan Skåne och Själland som
pant för hans fordringar, och då han nu drefs af sin penningnöd och sitt våldsamma
lynne till grofva oförrätter mot kyrkor och kloster, drog han bannlysning öfver sig
själf och interdikt öfver riket. Grefve Gert drogs åter in i fejden och i den förlikning,
som följde på Kristofers nederlag vid Dannevirke, delades Danmark efter Stora Balt
mellan de holsteinska kusinerna. Då Kristofer samma år afled (1332), hade han
icke ett hus i Danmark, där han kunde få dö i frid. Riket var nu i fullständig
upplösning och behärskades till största delen omedelbart af tyska herrar, som nu
icke ens aktade nödigt att utse en namnkonung.
I Sverige, där Magnus Eriksson samma år blef myndig, hade emellertid hans
förmyndarstyrelse följt en fredlig och, såvidt man nu kan se, gentemot Danmark
lojal politik. Om Sveriges inre förkofrah har denna styrelse inlagt stora förtjenster
i synnerhet genom sin lagstiftning, som tyckes hafva varit mycket omfattande. Med
säkerhet veta vi, att den genom en kunglig lagkommitté af stormän lät uppteckna
och redigera Södermannalagen, som fick kunglig stadfästelse 1327, och troligt är, att
äfven Helsingelagen och Dalalagen vid denna tid upptecknats. Den förra, som gällde
för hela Norrland och väl äfven Finland, stöder sig väsentligen på Upplandslagen
men har dock många afvikande stadgar, beroende på de särskilda förhållandena i
de landsändar, för hvilka den var afsedd. Detsamma gäller om Dalalagen i förhållande
till Västmannalagen, som dock blott är känd i en något yngre redaktion. Till Helsing-
lands lagstiftning kan ock räknas en öfverenskommelse mellan helsingar, d. v. s.
norrländingar, å ena sidan och birkarlar å den andra, hvarmed man redan på denna
tid torde hafva betecknat de för handel med lapparne privilegierade köpmännen.
Stadgan afsåg att utan intrång på norrländingarnes rätt trygga de stora obygdernas
kolonisation, lapparnes urgamla jakträtt och birkarlarnes handelsvinst, af h vilken
styrelsen, ärkebiskopen, prästerskapet och vissa gynnade stormän torde haft sin dryga
andel.
De stora anspråk, som af tidens skick ställdes på kyrkofurstar och världsliga
stormän, tvungo dem att söka förbättra sina inkomster, och vi finna dem därför som
driftiga företagare öfverallt, där något var att förtjena. Bäggedera intresserade sig
sålunda för Norrlands kolonisation och för det nu på flere håll uppspirande bergs-
bruket, biskoparne för sin uppbörds skull, som mest utgick i naturaprestationer,
äfven för handeln. Men framför allt blef förvärf af jord den stora äflan bland tidens
mäktiga herrar. Vi kunna icke med samma säkerhet som i Danmark bedöma den
skattepliktiga jordens hastiga förminskning genom öfvergång till kyrkor, kloster och
världsliga frälsemän, men af de åtgärder, som sedan vidtogos af Magnus Eriksson,
kunna vi sluta, att rörelsen äfven hos oss gått i samma riktning om ock i något
långsammare tempo på grund af de jämförelsevis fredliga förhållanden, som ännu
rådde i vårt land. En stor frestelse för adeln att oupphörligt öka sitt jordagods låg
däri, att det icke fanns ett bestämdt förhållande mellan skattefri jord och däremot
svarande rusttjenst, och en lockelse för bönderna att uppgifva sin eganderätt och
betala afrad i stället för skatt och därigenom skaffa sig ett bättre försvar mot de
väpnade följen, som drogo genom landet i sällskap med biskopar och riddersmän
eller deras ombud. Ehuru stormännen sålunda blandade sig i småfolkets handte-
ring, var det icke en strid mellan stordrift och småbruk i vår tids mening. Ty
många gårdar i en herremans eller en andlig stiftelses ego sköttes som förut men
af landbor i stället för bönder. Och om en biskop eller riddare förvärfvade gruf-
lotter, så gick hans folk in i sin tur efter lotten och brände berget det antal dagar,
som tillkom honom. Att sammansluta sig till starka organisationer inom närings-
lifvet hade man ännu icke lärt sig i Sverige och kunde därför icke upptaga någon
konkurrens med hansestäderna vare sig till sjöss eller lands. Stormännens öfvertag
inom näringslifvet berodde därför i första rummet af deras skattefrihet och därjämte
såtillvida af deras kapitalstyrka, att deras större manshjälp beredde dem fysiskt
öfvertag, ett bättre skydd och större utsikt att få behålla vinsten af lönande företag.
Då Magnus Eriksson vid sexton års ålder själf tillträdde styrelsen i bägge sina
riken, fanns enligt hans egen försäkran icke en mark i den svenska statskassan,
men han var omgifven af en skara högt förtjenta och erfarna rådgifvare och bägge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
