Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Norges arfrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
framstående arbete på modersmålet frambragtes emellertid äfven af en norrman,
nämligen »Konungs skuggsiå» (konungaspegeln), som af somliga forskare sättes till
konung Sverres tid och till och med i personlig förbindelse med honom, af andra
åter skjutes längre fram på 1200-talet. Säkert är, att den gifver uttryck åt idéer
om konungadömets uppgift och ställning i samhället, som först i och genom Sverre
och hans närmaste ättlingar utvecklades och i viss mån förverkligades och af ingen
fullständigare än af Sverre själf.
Magnus Lagaböte (1263-1280) var en fridens man och sökte undvika alla kon-
flikter med främmande makter, liksom han vek tillbaka för en hotande strid med
kyrkan. Han började sin regering med att afträda Suderöarne och Man till konungen
af Skottland mot en årlig afgift, och han inblandade sig icke direkt i Sveriges inre
strider och dess krig med Danmark, utan sökte mäkla fred och stack sitt svärd i
skidan, äfven när hans råd eller dom icke åtlyddes. Han samlade sitt intresse på
lagstiftningen och lyckades af de fyra lagkretsarne erhålla i uppdrag att skaffa Norge
en gemensam lag, hvilken han ock bragte till stånd hufvudsakligen ur Frostatings- och
Gulatingslagarne. Den nya lagen medförde en konflikt med ärkebiskopen, som ej
ville erkänna konungens nya kristenrätt, då den ej stämde öfverens med den
kanoniska lagen, och följden blef, att denna afdelning uteslöts ur lagen. Därefter
träffades en förlikning, i hvilken kyrkans domsrätt väsentligen utsträcktes.
En följd af att Norge fick en gemensam lag blef, att lagsagornas antal inom kort
ökades, så att man fick lika många lagsagor som man hade lagmän. Magnus
upprättade ock särskilda lagting i de fyra städerna Nidaros, Bergen, Oslo och Tons-
berg och utarbetade en ny stadslag för Bergen, som sedan blef gällande äfven i öfriga
städer. Genom denna lagstiftning, som utgick från konungen och godkändes af tingen,
blef konungen icke blott »satt öfver lagen» som dess högste väktare och domare
genom sina sysselmän och lagmän och som domare i sista instans, utan han fick
ock rätt att »med gode mäns råd förbättra lagen efter det förstånd, som Gud förunnar
honom». Denna rätt blef ock genom konungens »rättarböter» under följande tid
rikligen begagnad, så att lagstiftningsrätten nu kan anses helt öfverflyttad till konungen.
I Norge utgjordes statsskatten af ledingsbesväret eller den afgift, som under Magnus’
tid fastställdes i utbyte däremot. I midten af 1270-talet blefvo konungens män allt-
efter sin ställning i hirden befriade från bördan för flere eller färre personer eller
erhöllo motsvarande nedsättning i afgiften. Denna skattefrihet innebar emellertid en
långt mindre ekonomisk förmån än den, som redan gällde i Danmark och några få
år senare allmänt infördes i Sverige. Ett par år efter att Magnus hade gifvit sina
män skattefrihet gjorde han sina lendermän till baroner och skutilsvenner till riddare.
Det förra fick ingen betydelse för framtiden, men det senare, som redan förut tyckes
hafva vunnit insteg i språkbruket, blef beståndande, så att hirdstyrarne framdeles blefvo
dubbade och kallades »herrar», de lägre graderna i hirden »svenner» eller »af vapen».
Då konung Magnus dog, var hans äldste son Erik ej 12 år gammal, och makten
gick därför öfver till konungens råd, där emellertid under Eriks senare år brodern
Håkan gjorde sin starka vilja gällande såsom »Norges hertig» och tronföljare. En
likartad strid med den, som det svenska rådet under Torgils Knutsson utkämpade
med kyrkan i Sverige, fördes också af det norska rådet med ännu större energi.
Då ärkebiskopen utfärdade en kristenrätt, som drog konsekvenserna ur 1277 års
förlikning helt och hållet efter kyrkliga synpunkter, blef den icke blott upphäfd utan
ock hela konkordatet förklaradt ogiltigt, hvarjämte ärkebiskopen och hans anhängare
drefvos i landsflykt. Emellertid åberopades äfven framdeles 1277 års förlikning af
biskoparne, och de hotade lekmän med bann, om de dömde i sådana saker, som
enligt nämnda förlikning hörde under kyrkligt forum.
Konung Håkan V Hålägg (1299-1319) var utan tvifvel den mäktigaste af Nordens
konungar därigenom, att alla hans rikes krafter stodo till hans fria rådighet. Han
öfvade ock ett betydande inflytande i Sveriges och Danmarks inre fejder. Men i
Norge fanns dock mycken inre svaghet, som inom kort kom i dagen. Tidens kost-
bara riddarseder hade äfven där vunnit insteg, och det blef allt svårare för konung-
ens män att på sina erhållna förläningar föra ett ståndsmässigt lif. Under tiden
ökades alltjämt kyrkans och klostrens rikedomar genom testamenten. Håkans för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
