Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Norges arfrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
biskopar och förnämsta höfdingar voro samlade. Vid detta tillfälle har ärkebiskopen
genomdrifvit en tronföljdslag, som finnes intagen i Gulatingslagens andra kapitel och
visar, att hierarkien i Norge nu icke blott var före den svenska utan till och med
vida framom den danska. Kanske berodde det för kyrkan gynnsamma resultatet på
den slipade medlaren, legaten Stephanus från Orvieto, hvilken torde vara samme
bernardinermunk, som till lön för sina tjenster följande år 1164 kröntes till Sveriges
förste ärkebiskop i Sens i Frankrike.
Här stadgades, att Norges konungs äldste äkte son skulle vara hans efterträdare,
såvida ej ondska eller oförstånd gjorde honom olämplig, i hvilket fall den af hans
bröder skulle träda i hans ställe, som ärkebiskopen, lydbiskoparne och tolf af dem
utnämnda män af hvart stift funno därtill lämplig. Funnes ej arfvinge, skulle den
vara konung, som dessa samma män funno skickligast »att värna Guds rätt och
landets lagar». Rådde olika meningar, skulle pluraliteten råda, »om ärkebiskopen
och biskoparne voro öfverens med den».
Den norska lendermandaristokratien ställde sig genom denna öfverenskommelse
så djupt i hierarkiens skugga, att den icke gärna kan hafva varit någon betydande
själfständig samhällsklass, huru upphöjd den än var genom rang och »namnböter»
öfver sina svenska och danska klassbröder.
Under vikingatågen förvärfvade många norska höfdingar stora rikedomar och
uppträdde med väpnade följen af många hundra man. Sådana storbönder och
vikingaköpmän mottogo gemenligen uppdrag som konungarnes ombud i sin hembygd
och blefvo därigenom lendermän. Genom länet och lönen kunde de ytterligare
förkofra sig och konungens uppdrag blef till en viss grad ärftligt, ungefär som i
senare tid en riddares söner vanligen blefvo riddare. Klassen var aldrig synnerligen
talrik och aftog i antal och inflytande efter vikingatågens slut, då den ymnigaste
rikedomskällan tilltäpptes, på samma gång som krigarlynnet skaffade sig en afledare
i inbördes fejder. Sådana rasade väl äfven i Sverige och Danmark; att de icke
blefvo lika förödande för stormansklassen i dessa land, torde väl hafva berott
därpå, att den hade ett säkrare grundfäste i stora jordbesittningar och, åtminstone
hvad Sverige angår, äfven ett bättre ryggstöd i en starkt utpräglad provinsiell själf-
styrelse. I Norge gaf konungen lagar icke blott tidigare än i Sverige utan äfven
förr än i Danmark, och äran och makten voro efter vikingatiden bundna vid honom,
hans hird och förläningar på ett mycket innerligare sätt än i Sverige och Danmark.
Häraf torde det i första rummet hafva berott, att tronpretendenter under en lång
tid växte upp som svampar, ty ättlingar af lendermän och annat äregirigt folk, för
hvilka länen icke räckte till, kunde skaffa sig sysslor och blifva höfdingar genom
att resa nya kungsämnen mot den för tillfället erkände.
Härmed sammanhänger, att ehuru Norge var ett arfrike, trönderna och deras
Öreting i fråga om konungens hyllning hade en förrang framför öfriga bygder, som
erinrar om uppsvearnes och Mora stenar, och gärna gåfvo sitt stöd åt kungsämnen,
som uppträdde mot vikvärjarnes konungar. Mot konungar, som kommit till makten
med dansk hjälp, kunde kungsämnen också påräkna stöd och handräckning från
Sverige.
Sverre Sigurdsson hade sin reträtt till Sverige och fann i Norge sitt bästa stöd
bland trönderna och i Telemarken, där en stor mängd af birkebeinarnes första flock
hörde hemma. Hierarkien stod honom emot alltigenom och till en början den stora
mängden af lenderborna män, som stodo vakt med biskoparne för öfverenskom-
melsen i Bergen 1163.
Sverre var en tapper krigare, insiktsfull ledare, framstående talare, och genom
sin prästerliga uppfostran hade han tidigt blifvit invigd i alla hierarkiens mysterier,
så att han bl. a. förstod konsten att tillverka eller bruka falska påfvebref. Efter
några års strider lyckades han fälla Erling Skakke och fördrifva konung Magnus,
som flydde till Danmark. Ärkebiskop Eysteins konungadöme af biskoparnes nåde
kunde icke förlikas med Sverres lära, att »ingen vinner konungadömet utan genom
Guds tillskyndelse», och att »enhvar, som ej visar fullkomlig trohet och lydnad mot
konungen, löper fara att förtappa sin själ». Ärkebiskopen flydde därför till England
och lyste bann öfver Sverre präst och alla hans anhängare. Men redan innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
