Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Danmark under Sven Estridssons ätt. Valdemarernas tid - 4. Norges arfrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hjälp i Norge och hemsökte nu sitt .fädernesland med eld och svärd. Under
tiden blef Jens Grand, som var släkt med flere af de landsförvista herrarne, vald
till ärkebiskop, och snart flammade den gamla kyrkostriden i full låga. Väl lyckades Erik
att vinna förlikning med Norge och de landsförvista herrarne och äfven att blifva
kvitt Jens Grand, som slutligen transporterades till Bremen, men den kanoniska
rätten måste han tills vidare erkänna; och som han var en äregirig och härsklysten
herre, invecklade han snart åter sitt rike i storpolitiska förvecklingar både i norr och
söder. Han sökte förnya Valdemar Sejrs välde vid Östersjön och förband sig med
de tyska furstarne till gemensamt uppträdande mot de vendiska städerna, hvilkas
rikedom lockade deras roflystnad, men Erik och hans tyska bundsförvanter ledo
1316 upprepade nederlag vid Stralsund, och han måste slutligen draga sig ur spelet
utan andra frukter än ett namnherradöme öfver Riigen och Rostock. Under tiden
hade han också invecklats i sin svågers, konung Birgers, strider, och snart måste
han också här se frukterna af stora ansträngningar tillspillogifna. Slutligen hopade
sig olyckorna öfver honom äfven i Danmark. De jutska bönderna reste sig och
måste kufvas med vapenmakt, kyrkostriden blossade åter upp under en ny ärke-
biskop, som fordom varit hans advokat mot Jens Grand. Hans egen drots och anjdra
medhjälpare sammansvuro sig emot honom, och hans broder Kristofer spelade under
täcke med alla hans fiender och måste söka sin räddning i flykt. Hans hustru Ingeborg.
Magnus Ladulås’ dotter, dog 1319 utan att efterlemna barn, ehuru hon födt många till
världen. Samma år dog äfven konung Erik några månader efter konung Håkan i Norge.
4. Norges arfrike.
Norges rike hade efter kristendomens införande i många stycken följt samma
utvecklingslinier som de öfriga nordiska folken. Men här visa sig ock betydande
skiljaktigheter, beroende dels på arfrikets tidiga erkännande i Norge, dels på norr-
männens intima samlif med de keltiska folken, dels slutligen på landets fattigdom
på jord.
Äfven i Danmark och Sverige ansågs konungavärdigheten i äldsta tid i viss mån
ärftlig, oäkta söner hafva äfven där hyllats som konungar, och samregeringar hafva i
bägge rikena förekommit. Men föreställningen om riket som en konungafamiljens
odal har i Norge mycket fullständigare gjort sig gällande och slutligen i rikets
intresse tagit sig uttryck i bestämdt formulerade arfsföljdslagar, under det att folkets
medverkan tog sig bestämdare uttryck i grannlanden och slutligen medförde
valrikets seger. Detta hade ingripande betydelse äfven för folkens samhällsskick och
sociala förhållanden.
Efter Olaf den Heliges död förekommo samregeringar i Norge icke mindre än
sex gånger under loppet af 100 år. I Sigurd Jorsalafares tid (f 1130) erkändes
järnbörd under biskoplig medverkan och kontroll som bevisningsmedel för
kunglig börd.
Ar 1152 hade samme Nicolaus Breakspeare, som längre fram på året höll sitt
förut omtalade kyrkomöte i Linköping, ordnat den norska kyrkan, infört domkapitel,
upprättat en ärkebiskopsstol i Nidaros och lagt under densamma icke blott Norges
egna biskopar i Bergen, Stavanger, Oslo och Hamar utan ock bilandens, Färöarnes,
Hebridernas, Orkneyöarnes samt de oberoende koloniernas, Islands och Grönlands,
biskopar, så att den norske primas fick icke mindre än tio stift under sin styrelse
eller uppsikt. Legäten torde äfven i Norge hafva genomdrifvit Peterspenningens utgörande
från hvarje gård. Några år efter valdes till Norges andre ärkebiskop Eystein
Erlendssön, som sedan styrde den norska kyrkan i mer än 30 år (1157-1188).
Det är icke en händelse, som gjort, att Nordens präktigaste och mest storstilade
domkyrka just restes af denne ärkebiskop, som började ombyggnaden af Kristkyrkan
i Nidaros. Den visar hans tanke om kyrkans ställning i samhället, och samma
tankegång präglar sig i hans öfriga gärning. Sedan Harald Gilles söner alla blifvit bragte
om lifvet i inbördes fejder, lyckades en af Norges mäktigaste stormän, Erling Skakke,
att med dansk hjälp få sin son med Sigurd Jorsalafares dotter, Magnus, hyllad som
Norges konung och sedan, 1163, äfven krönt på ett möte i Bergen, där alla rikets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
