Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Sverige under täflande konungaätter. Folkungarne - 3. Danmark under Sven Estridssons ätt. Valdemarernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derna som ett jordagods. Efter hertigarnes bröllop med norska prinsessor 1312 hade
riket tre hof och tre regeringar. Eriks andel af riket utgjordes efter 1315 års delning
till större delen af de landsändar, som stötte till Norge. Genom ett nytt svek föllo
hertigarne i konungens händer och bragtes bägge om lifvet, man vet icke på hvad
sätt, på sommaren 1318.
Men nu reste sig folket under hertigarnes vänner mot sin ovärdige kung. Konungens
son Magnus blef fången och emot tro och lofven afrättad 1320. Konungen, som
Hytt till Danmark, följde honom redan följande år i grafven. Under tiden hade
konung Håkan i Norge aflidit och lemnat sitt rike i arf åt sin dotterson, Magnus
Eriksson, som samma år, juli 1319, valdes till konung i Sverige vid Mora stenar.
Sålunda inleddes ett nytt skede i Nordens historia, rikt på erfarenheter och gäckade
förhoppningar.
3. Danmark under Sven Estridssons ätt. Valdemarernas tid.
Samma egendomliga blandning af kyrklig fromhet eller undergifvenhet mot
kyrkans tjenare och barbarisk råhet, som framträder hos Chlodvig och andra sydger-
manska konungar under folkvandringstiden, uppenbarer sig nu ock i Norden och ej
minst i Danmark. Redan om Sven Estridsson anmärker hans vän pch beundrare
mäster Adam motsättningen mellan hans kyrkliga sinne och hans barbariska seder,
och ännu långt mera skulle detta visa sig under hans barn och barnbarn och deras
barn, som under inbördes fejder styrde Danmark i mer än 80 år, tills riket åter
upprättades af Valdemar den Store 1157. Det var en tid af olycka och förnedring
icke blott genom inbördes släktfejder utan äfven genom anfall utifrån. Det var nu,
som tyskarne trängde fram på allvar norr om Elbe och satte sig fast i vendernas
land, och samtidigt blef Danmark förhärjadt af vendiska sjöröfvarflottor, som ödelade
kustlandet och bortsläpade inbyggarne i träldom. Danmarks rike blef ett län
under tyske kejsaren och betalade tribut till den sachsiske hertigen, för att han
skulle afstyra de vendiska röfvartågen, som han emellertid icke kunde kommendera.
Under dessa fejder visar sig den förste medeltidsriddaren i Norden i Erik Ejegods
son Knut Lavard. Han hade blifvit fostrad vid det sachsiska hofvet hos hertig
Lothar, som blef hans vän, och lärde sig där det höfviska ridderliga lif, som nu
hade vunnit insteg i Tyskland. Af sin farbroder, den yngste af Sven Estridssons
söner, Nils, mottog han sedan jarladömet i Hedeby och blef »hela Danmarks hertig».
Genom att hylla Lothar som sin länsherre fick han ock obotriternas land, som han
dock måste vinna och värja med svärd, och blef vendernas furste. Konungens son
Magnus såg i Knut en medtäflare om tronen och mördade honom 1131. I honom
fick Danmark sedan sitt andra helgon af detta namn, och öfver hans graf utkämpades
väldiga kämpalekar, af hvilka slaget vid Fotevik är särskildt kännetecknande för
Nordens seder på denna tid, ty där stupade 5 biskopar och 60 andra präster. Bland
de fallne var ock Knuts dråpare Magnus, äfven känd som arfvinge till gods i Sverige
efter sin moder Margareta Fredkulla och tronkräfvare därstädes.
Mynt med Knut den Stores bild.
Som konung af Danmark. Som konung af England.
Originalen i Königl. Miinzkabinett i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
