Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Sverige under täflande konungaätter. Folkungarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
554
NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
tal okallad eller ätt färdas med större följe, än nu bestämdes, nämligen en biskop
med 30 hästar, en konungens världslige rådsherre med 12, en riddare och hans
vederlike, sven af vapen, med 4, andra med 2.
I inledningen till Skenninge stadga tillägger sig konungen, efter öfverenskommelse
med de närvarande rådsherrarne, rätt att utgifva förordningar till allmän efterrättelse
i sådana fall, som tarfvade straff och rättelse, »ändock att de icke voro förut gömda
eller i lag satta». Om man verkligen lyckats genomdrifva denna grundsats, skulle
den inneburit en högst väsentlig utvidgning af konungens makt, men det var långt
ifrån, att så ännu kunde ske. Skenningestadgans egen bestämmelse om laga följe
torde knappt någonsin blifvit efterlefd. Emellertid visar bestämmelsen, att konungen
och de kyrkliga och världsliga stormännen nu ville representera Sveriges rike, och
voro de inbördes eniga, hade de ock i allmänhet makt att drifva sin vilja igenom.
Konung Magnus fullföljde sin faders politik gentemot grannarne, sedan han slutit
sin förlikning med Erik Klipping, och nämndes själf till skiljedomare i deras in-
bördes tvister. Man
vill ock gärna i hans
förhållande till Gott-
land se ett tecken till
konungamaktens steg-
rade inflytande och
rikets styrka. Det är
knappt sannolikt, att
Gottland intog en me-
ra själfständig ställ-
ning än öfriga land-
skap på den tid, då
svearnes hufvudstyrka
låg på sjön och då de
öfversvämmade Ryss-
land och behärskade
Östersjön. Men klart
är, att Gottlands obe-
roende gentemot ko-
nungen måste växa,
Staden Visbys sigill.
då Sverige förföll i
inbördes fejder och
samtidigt upphörde
att vara en härskande
sjömakt, under det att
gottländingarne fort-
farande lefde på sjön
och sökte förvärf ge-
nom handel. Tydliga
separatistiska intres-
sen sökte göra sig gäl-
lande, då Sverige rå-
kade i gränsfejder med
Novgorod och lade
hinder för eller rent af
förbjöd den handel, af
hvilken gottländingar-
ne hade sin näring.
Vid den tiden undan-
drogo sig gottländin-
garne ledingsplikten mot kristna folk, hvilket inträffade samtidigt med att handeln
alltmer öfvergick till de tyska borgarne i Visby stad och till »de främmande köp-
männen som besökte Gottland». Det är betecknande, att den gottländska allmogen
vid den första konflikt med tyskarne, som man känner, vädjade till sveakonungen
för att värna sin rätt.
Redan vid konung Magnus’ kröning uppvaktades han af gottländingarne med
begäran om bekräftelse på deras handelsfrihet i Sverige. 1285 följde en betydlig
ökning af skatten, och 1288 dömde han borgarne till dryga böter, emedan de omgärdat
staden med murar och inlåtit sig i fejd med allmogen. Att de tyska borgarne i Visby
stad sålunda nödgades falla till föga för den svenska statsmakten, var väl den egentliga
orsaken till att Visby nu upphörde att vara säte för »de främmande köpmännen af
tysk nation», att bruket af deras sigill blef förbjudet, och att ledningen i förbundets
angelägenheter gick öfver till Lübeck. Därmed upphörde emellertid icke Visbys bor-
gare att till väsentlig del utgöras af tyskar och icke heller staden att tillhöra det
tyska köpmansförbundet.
Konungens välvilja mot kyrkor och kloster vidblef i det sista och framträdde
särskildt i hans donationer till minoriternas brödrakloster på Riddarholmen och
Klara nunnekloster, äfvenledes i Stockholm, där han insatte sin dotter Rikissa. Men
han hade under sina senare år knutit till sig en krets af förtrogna världsliga råd-
gifvare, bland h vilka rikets lagmän eller de förnämsta af dem utgjorde hufvudstom-
men, och detta synes innebära, att han nu ville värna rikets rätt äfven gentemot
kyrkan. Detsamma synes äfven framgå däraf, att han inkallade Torgils Knutsson i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
