Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Sverige under täflande konungaätter. Folkungarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
i Alvastra 1143 och kort därefter två andra i Nydala och Värnhem. Inom århun-
dradets utgång anlades ytterligare sju sådana kloster. En än större betydelse fingo
tiggarmunkarnes kloster, som kort efter ordnarnes upprättande i början af 1200-talet
öfverflyttades till Sverige och i motsats till nyssnämnda kloster anlades i
städerna. Svartbröder och gråbröder eller minoriter, som de här kallades, täflade
med det ordinarie prästerskapet och öfvade större inflytande på den stora mängden
än några andra intill medeltidens slut.
Nio år efter den första klosteranläggningen hölls i Linköping vårt första kyrkomöte
under en påflig legat, som kort efter blef påfve under namnet Hadrianus IV. Redan
1081 hade Gregorius VII ifrigt uppfordrat Hallsten och Inge att införa tionde i sitt
rike, och den infördes successivt genom beslut på landskapstingen och stadgades i
kyrkobalkarne. Andra önskemål, som äfven förebragtes på detta möte och kanske
äfven afhandlades af kardinalen på världsliga ting, voro Peterspenningen, genom
hvilken Sverige blef skattskyldigt under påfven, kyrkans rätt att mottaga testamenten,
andlig domsrätt och förbudna led. Hastigare realiserades önskemålet om upprättandet
af ett ärkestift för Sverige. Det kom till stånd 1164 i Uppsala, men ärkebiskopen i
Lund blef som påfvens legat för hela Norden ännu länge erkänd som den svenska
kyrkans primas. Vid denna tid funnos suffraganbiskopar i Skara, Linköping,
Västerås, Strängnäs, hvartill snart kom en i Växiö och i början af 1200-talet en i
Åbo. Utöfver dessa sju tillkom intet nytt biskopsdöme under medeltiden.
Omkring 100 år efter Linköpings möte ansåg man tiden mogen för hela det
klerikala programmet, som framlades på mötet i Skenninge 1248. Ett reguliärt
kapitel (af munkar) hade tidigt upprättats i Uppsala, och ett sekulärt var ock
organiseradt i Skara och begynt på ett par andra ställen. Nu organiserades sådana
kapitel öfverallt och biskoparnes val öfverlemnades till dem, på samma gång som
den kanoniska rätten i dess helhet, bl. a. prästernas ogifta stånd, nu blef prästerskapet
ålagd och från dess sida med allt större ifver förfäktades. Till de kyrkliga och
nationella behofven på denna tid räknades ock ett nationalhelgon, och äfven Sverige
fick nu sitt i den helige Erik, och man sökte en ersättning för det hedniska Uppsala-
templets härlighet i den ståtliga domkyrka, som snart fick mottaga det nya helgonets ben.
Två år efter Skenninge möte utslocknade den erikska ätten på manssidan med
Erik Eriksson, och kronan gick till hans systerson Valdemar af Folkungarnes
mäktiga släkt, som innehaft jarlens ämbete åtminstone från senare delen af 1100-
talet. Så var Birger Brosa (f 1202) Sveriges eller svenskarnes jarl under Knut
Eriksson och Sverker Karlsson, Folke jarl (f 1210 vid Gestilren), Karl Döfve, som
stupade vid Rotala i Estland 1220 och Ulf Fase (f 1247). Valdemars fader Birger
jarl, som i likhet med konung Sverker hörde hemma i Östergötland, innehade jarl-
ämbetet i nära tjugu år och blef till sin död Sveriges egentlige regent (f 1266). Han
var den siste, som bar namnet jarl som svensk ämbetstitel, men ämbetet dog icke
bort med honom, ty Sveriges hertig, dux Suecice, som ett var gånger återkommer,
tyckes haft likartad befogenhet som ett slags samregent med särskildt uppdrag i en
viss del af riket och med rätt att uppbära vissa inkomster.
Birger värnade i blodiga fejder sin svågers och sedan sin sons krona mot en
gren af den erikska ätten och mot en med densamma befryndad gren af sin egen
ätt. Därjämte sökte han i samverkan med den mäktiga kyrkan att som lagstiftare
trygga den inre friden mot våldsverkare och upprorsmän. Äfven utåt synes han
hafva med kraft tillvaratagit Sveriges intressen, särskildt gentemot slavernas intrång i
Finland. Under närmast föregående århundrade hade svenskarne förnyade gånger
gjort härtåg uppför Neva till Ladogas stränder (1164, 1228, 1240), några gånger
äfven till trakterna söder om Finska viken, 1196 under Birger Brosa till östra
delarne af Estland och 1220 under den unge konungen Johan Sverkersson och
Karl jarl till de västra, gentemot Ösel belägna landsändarne. Det var dels korståg
i tidens anda med syfte att framflytta gränserna för den romerska påfvekyrkan så
långt som möjligt åt öster, dels väl också försök att återupplifva det gamla svenska
öfverväldet, hvartill man 1196 eggades af tyskarnes uppträdande vid Duna och 1220
af danskarnes i Estland. Men det var också till försvar af egna stränder, som
svenskarne dragit i leding, ty liksom Riigen på 1100-talet var ett sannskyldigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
