Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Undervisning och vetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
hos de tre högre fakulteterna doktor. Betingelserna för erhållandet af en grad väx-
lade betydligt på olika ställen. I allmänhet fordrades för den lägsta akademiska
graden, baccalaureus i artistfakulteten, en ålder af minst 17 år och en studietid af
åtminstone ett och ett hälft år; den teologiska doktorsvärdigheten åter, som bildade
afslutningen uppåt, tilldelades endast bepröfvade lärde, som voro minst 30 år gamla
och hade utöfvat en längre tids lärarverksamhet.
I fråga om sina föreläsningar hade universitetslärarne icke samma frihet som i
våra dagar. Inom alla fakulteter var det en själfklar sak, att man skulle hålla sig
till hvad som var af traditionen fastställdt. De skrifter, till hvilka man i de olika
föreläsningarne skulle ansluta sig, voro föreskrifna och på samma sätt kommentarerna,
ja till och med den metod, enligt hvilken dessa skulle behandlas. Äfven scholarernas
frihet var i hög grad kringskuren. I allmänhet var det noga fastställdt, hvilka före-
läsningar de skulle åhöra och i hvilka öfningar de skulle deltaga för att få tillstånd
att aflägga en viss grad, och likaså bestämdes väl äfven en viss ordningsföljd mellan
de olika studierna. Många bestämmelser afsågo att tvinga studenterna att regel-
bundet besöka föreläsningarne, och till och med erläggandet af plikt för uteblifvande
från dessa var ingen sällsynthet. Äfven i fråga om sitt uppträdande i allmänhet
voro studenterna underkastade allahanda restriktioner, så t. ex. beträffande kläde-
dräkten, rätten att bära vapen, dans och värdshusbesök, kort- och tärningsspel.
Dessutom stodo kollegiernas medlemmar under ständig uppsikt. Men att trots detta
den ungdomliga yran icke lät föra sig i ledband, framgår af de allestädes höjda
klagomålen öfver den studerande ungdomens vilda lif, till följd af hvilket många
gingo helt och hållet under. Bekant är äfven den råa behandling, för hvilken sär-
skildt i de tyska universitetens »Bursen» de nyblifna studenterna eller beani utsattes
af sina äldre studiekamrater vid den s. k. depositionen.
Studentantalet vid de medeltida universiteten var icke så stort, som man länge
antagit. De matriklar, som nyligen offentliggjorts af ett stort antal äldre universitet,
uppvisa för Tyska rikets vidkommande (alltså med uteslutande af Prag och Wien)
följande siffror: omkring 1400 besöktes de tre dåvarande universiteten af tillsam-
mans 800 studenter och en generation senare räknade fem högskolor i rundt tal
sammanlagdt 1,500 studenter; till följd af det ökade antalet högskolor och den ny-
uppvaknande humanismens inflytande fördubblades detta antal till århundradets slut,
och vid början af 1500-talet funnos omkring 9,200 studenter fördelade på tolf uni-
versitet, ett antal, som sedermera gick tillbaka, för att först långt senare åter uppnås
och öfverskridas. I hvarje fall ökades vid slutet af medeltiden med hvart år den skara
af unga män, som från universiteten gingo ut i det praktiska lifvet, där de dels besatte
de högre kyrkliga ämbetena, dels beklädde domarämbetena eller ingingo i stats- eller
stadsförvaltningens tjenst. Så småningom bildade de en ny, viktig samhällsklass, som
var bestämd att spela en ledande roll inom de olika nationernas andliga lif.
Den speciellt medeltida vetenskapen är skolastiken, ett slags förening af teologi
och filosofi. Dess ändamål var att bearbeta den kyrkliga trosläran med förnuftet, i
det tron skulle grundas på det sistnämnda och logiskt bevisas. Skolastiken vill icke
utarbeta den kristna religionens trosfakta och de idéer, som därur kunna härledas,
till en kristlig världsåskådning, utan som af namnet framgår afser den att meddela en
skolmässigt förvärfvad, logisk färdighet att utveckla och bevisa den af kyrkan redan
fastställda läran om dessa fakta och idéer. Skolastiken uppkom mot slutet af 1000-
talet vid en tidpunkt, då kyrkan under Gregorius VII började emancipera sig från
staten. Dess förste representant var italienaren Anselm, en vän till påfvarne och
kurians system, och som trädde i spetsen för den engelska kyrkan som ärkebiskop
af Canterbury (f 1109). Anselm hyste den öfvertygelsen, att den kristna tron i
dess helhet äfven för de otrogne kunde bevisas såsom förnuftsenlig och nödvändig,
och han företog sig äfven att göra detta i fråga om gudsbegreppet och återlösnings-
läran. Skolastikens seger fullbordades genom Peter Abelard, hvars glänsande och
på en omfattande bildning grundade dialektik fullständigt eröfrade samtiden för den nya
metoden. Samme Abelard var, som vi sett, äfven grundläggaren af Parisuniversi-
tetet och därmed af den senare medeltidens vetenskap öfver hufvud, på hvilken den
i Paris utbildade metoden fick ett bestämmande inflytande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
