Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Privatlifvet under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Medeltidens människor måste umbära mycket af våra dagars omväxling och för-
ströelser. Man erinre sig blott tidningar eller öfver hufvud taget lektyr, hvilken var
rätt svår att anskaffa, innan boktryckarkonsten vunnit en allmännare utbredning.
Endast i undantagsfall höra vi talas om betydande handskriftssamlingar i privat
ego, i allmänhet bestodo de privata biblioteken, där sådana öfver hufvud förekomma,
knappast af mer än några uppbyggelseböcker. Äfven lustresor förbjödo sig nästan
själfva till följd af de svåra kommunikationerna, vägarnes bristfälliga tillstånd
och den allmänna osäkerheten. Det oaktadt förefunnos likväl åtskilliga bad- och
brunnsorter, hvilka mot slutet af medeltiden i allt större utsträckning för
hälsans skull uppsöktes af furstliga eller andra förnäma och rika personer. Å
andra sidan var man vid slutet af medeltiden särdeles begifven på festligheter, i
sådan grad, att väl endast nutiden, ehuru under andra former, kan uppvisa något
liknande.
Medelpunkten af furstarnes och adelns festligheter utgöres af den ridderliga vapen-
leken, om hvilken vi talat i ett annat sammanhang. Det täcka könet var här talrikt
representeradt, och dagen slutades med dans. Med sedan den monarkiska staten vid
slutet af medeltiden uppstått, blefvo framför allt furstehofven centra för ett lifligt
och festligt lif, som under renässansens inflytande antog högst praktfulla former.
Tidigast blef detta fallet vid det burgundiska hofvet under 1400-talet. Yppiga gästa-
bud omväxlade med jakter, ridderliga lekar med dramatiska föreställningar. Dessa
festligheter vid de större och mindre hofven höllo väl äfven adelns fruar och döttrar
skadeslösa för den hvardagliga enformigheten på borgarne, där de i landtlig ensamhet
växte upp och hade sin tillvaro.
I städerna däremot fanns nästan alltid anledning till fest. Otaliga, regelbundet
återkommande festligheter anslöto sig till kyrkoåret och helgonens högtider. Julen,
Heliga tre konungar, fastlagen, palmsöndagen och påsken, himmelfärdsdagen, pingsten
och Kristi lekamens fest, vidare midsommardagen, Mariafesterna, de folkliga helgonen
S:t Martins och S:t Nicolai dagar - alla dessa och dessutom de allestädes före-
fintliga lokala helgonens fester gåfvo anledning till världsliga förlustelser af mång-
faldig art. Alltigenom hade dessa fester en något grof och plump karaktär och
föranledde äfven allahanda missbruk och anstötligheter. Mera måttfullt gick det till
i de förnäma borgarnes slutna sällskap, de s. k. Herrentrinkstuben. Men äfven här
voro bullrande förlustelser, i hvilka äfven det täcka könet deltog, icke uteslutna, och
upprepade gånger öppnade rådhuset sina portar för »patriciernas» dans. För öfrigt
påträffa vi äfven dryckesstugor för handtverkare, hvilka icke ville vara sämre än
herrarne. Andra lustbarheter utvecklade sig i anslutning till armborstskjutningen,
hvarvid äfven de enskilda skyttegillena mätte sina krafter. Hela den kringboende
befolkningen strömmade till, och det saknades icke folknöjen af mångahanda slag,
såsom »lyckans urna», tärningsstånd, kägelbanor m. m.
Till de medeltida människornas förströelse och underhållning bidrog i icke ringa
mån det s. k. farande folket, hvars efterkommande ju äfven i våra dagar spela en
roll, ehuru af mindre betydelse. De uppträdde antingen ensamma, såsom fäktare,
brottare, simkonstnärer, snabblöpare, värjslukare, eldslukare, eller i sällskap, som
föranstaltade ekvilibristiska, akrobatiska eller liknande uppvisningar. Äfven före-
visades de skådelystne missfoster och andra märkvärdigheter samt sällsynta djur,
såsom elefanter, kameler, apor.
Inom alla samhällskretsar egnade man sig i stor utsträckning åt spel, hvars
lockelser redan de gamla germanerna enligt Tacitus icke kunde motstå. Med den
romerska kulturen kom brädspelet (tricktrack, kvarnspelet) till Västerlandet; från
Orienten kom damspelet och schackspelet, det senare ett utvaldt tidsfördrif för de
förnäme. Äfven kortspelet är af orientaliskt ursprung; det kom tämligen sent till
Europa, väl icke före andra hälften af 1300-talet, men fick sedan en snabb utbredning.
I Nurnberg påträffas redan 1380 spelkortsfabrikanter, de s. k. »kort m ålar ne», hvilka
redan år 1402 bildade ett skrå i Ulm. De äldsta korten voro faktiskt målade, men
snart förfärdigades korten med tillhjälp af en snidad träklots, af hvilken aftryck
togos på papper, en teknik, som blef af betydelse för såväl träsnittets som boktryckets
utveckling. Att kortspelet särskildt mot slutet af medeltiden var ett mycket utbredt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
