Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Den jordbrukande befolkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 W. FRIEDENSÖUKG, MEDELTIDENS SLUT.
allt större bestämdhet och tillämpades allt oftare. Härtill kom, att bondeståndet i
större utsträckning än förr togs i anspråk af territorialstaten, i det de i territorial-
ständerna representerade högre stånden med förkärlek sköto ifrån sig lejonparten af
skattebördorna på landtbefolkningen, under det att samtidigt den ekonomiska lag-
stiftningen utsträcktes till de naturliga grundvalarne för landthushållningen, skog,
vatten och betesmarker; dessutom utfästes grymma straff för olofligt utöfvande af
jakt och fiske och inskränktes till och med böndernas nyttjanderätt till den gemensamma
marken, allmänningen.
Till och med på kolonisationsområdena i öster, såsom i Mark-Brandenburg, kom mot
slutet af medeltiden jordegaren i åtnjutande af betydligt utvidgade rättigheter. Hvarje
by hade sin bestämde egendomsherre, rätten att fritt afflytta inskränktes, förpantningar
utan jordegarens samtycke förbjödos; denne har de flesta gårdarne i sin ego, och
böndernas andelar inlöstes i allt större utsträckning.
Den allmänna förstämningen hos de undertyckta och ur sitt gynnsamma läge allt
mer och mer tillbakaträngda tyska bönderna tog sig under 1400-talets sista fjärdedel
uttryck i upprepade resningar hvilka dock icke alla hade samma karaktär. Ofta
uppstodo och försvunno de med bestämda lokala missförhållanden, under det att de
annorstädes hade mera allmänna mål; stundom företedde de en blandning af sociala
och religiösa element med vissa teokratiska tendenser. Ej sällan åtföljdes dessa
agrariska oroligheter af revolutionära rörelser i städerna. Emellertid lyckades bön-
derna nästan aldrig uppnå några fördelar genom dessa resningar, utan förvärrade
tvärtom ofta sitt läge. På så sätt blef landtbefolkningen utan hvarje andel i den
tyska nationens utveckling, särskildt på det politiska området. Bortsedt från det
schweiziska edsförbundet, var det endast längst upp i norra delen af riket, nämligen
i Friesland och Dithmarschen, som autonoma bondekommuner bibehöllo sig under
medeltiden.
I nästan ännu större omfattning än i Tyskland gick i Frankrike det fria stånd
under, som icke tillhörde ridderskapet eller gjorde krigstjenst. Särskildt i norra delen
af landet, där länsväsehdet nått sin högsta utveckling, måste samtliga dessa element
gifta sig i någon stormans beskydd och erlägga en grundränta för sina besittningar,
hvarigenom de kommo att intaga ungefär samma ställning som de underlydande. Från
dessa skilde sig till en början de ofrie eller lifegne, ehuru dessas ställning under
tidernas lopp väsentligen förbättrades. De egentligen ofrie försvinna till största delen,
de få jord upplåten åt sig och kunna mot afgift själfva förvärfva densamma. I eget
intresse förlänade dem godsherrarne upprepade gånger och i stor omfattning frihet
mot betalning, så t. ex. år 1298 i Languedoc; år 1315 och 1318 tillätos alla lifegne
på de kungliga domänerna att köpa sig fria, något som dock knappast innebär mera,
än att några särskildt betungande besvär afskaffades.
Å andra sidan höjdes de underlydandes ställning framför allt genom skråmässiga
sammanslutningar, som ingingos till drifvande af allmännyttiga företag. Då enighet
gör stark, så förvärfvade de äfven rätt att välja byns ämbetsmän samt förskaffade
sig på sina ställen jurydomstolar i egentlig mening och en viss andel i utöfvandet
af den egendomsherren tillkommande rättskipningen. Gynnade af konungamakten,
trädde deras föreningar till och med i förbindelse med hvarandra för att bekämpa miss-
bruk o. s. v., ja det på detta sätt organiserade bondeståndet fick under 1400-talet
tidtals politisk betydelse; representanter för detsamma inkallades 1484 till general-
staterna.
Det oaktadt får man icke tänka sig de franska skatteböndernas ställning vid
medeltidens slut alltför lysande. Som underlydande voro de fortfarande underkastade
afgifter för jorden. Till följd af den naturliga befolkningstillväxten, som icke möt-
vägdes af någon utvandring, måste jorden alltmer sönderstyckas, hvarigenom det
ekonomiska läget på landsbygden alltjämt försämrades.
I England var utvecklingen af bondeståndet i många afseenden lik den i Tysk-
land. Inemot 1300 voro godsen utbredda öfver hela landet. Bondeståndet var ofritt,
men endast till mindre delen lifeget. Hufvudmassan bildades af de underlydande, hvilka
visserligen voro bundna vid torfvan, men ingalunda saknade alla rättigheter. De egde
andel i kommunens egendom och voro som korporation äfven själfva egendomsegare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
