Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Riddarvasendets slut - 19. Den jordbrukande befolkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltiden hade åtminstone den förnämare och rikare borgherren sitt hof och sitt
palats i staden, under det att borgens skötsel öfverlemnades åt en vasall, hvilken
sörjde för att den genom dagsverken hölls i beboeligt tillstånd. Men ofta återupp-
fördes ett under krig förstördt fäste icke vidare, ja, det kunde förekomma, att äfven
i godt stånd varande dylika nedlades. Till slut blefvo de förfallna borgarne ett till-
håll för ruinerade familjer, som sökte lifnära sig genom trakasserier mot sina
underlydande och de förbifarande, och då offren för dessa nidingsdåd grepo
till hämnd, dukade borgen under för de nya angreppsvapnen, dem hvarken
murar eller torn, grafv^r eller palissader förmådde motstå. Till följd häraf
hafva blott ett ringa antal borgar i oskadadt skick bevarats intill våra dagar.
DEN JORDBRUKANDE BEFOLKNINGEN
Liksom riddarståndet har i Tyskland äfven bondestån-
det framvuxit ur olika rötter, i det det är sammansatt af
ursprungligen fria och ofria element. Landtbefolkningens
högsta klass af icke ridderligt stånd utgöres af de helt
frie, som efter härorganisationens förändring till följd
af sin ställning som bönder icke längre voro lämpliga
för krigstjenst; som vederlag pålades deras fullt fria
jordegendom en^krigsskatt, från hvilken riddarne natur-
ligen voro befriade. Men denna börda, som, ehuru icke af allmänt rättslig
natur, så småningom antog formen af en fast skatteplikt, uppfattades under en
tid, som icke gjorde någon skarp skillnad mellan privat och offentlig rätt, som
en minskning i friheten. Dock bibehöllo dessa skattebönder (Erbzinsleute) eller
’ dagsverksskyldige (Pfleghafte) sin rätt att vädja till offentlig domstol, hvarigenom
de skilde sig från de s. k. Vogteileute, de fordom fria undervasallerna, som redan
voro underkastade gårdsrätten och som vid de offentliga domstolarne represen-
terades af fogden eller dennes ämbetsmän. Afgifter och tjenster pålades dem
endast i fall af trängande behof.
Under dessa stå de ofria elementen: dagsverkshjon (Hörige) och afradspliktige
(censuales), godsherrens underlydande, hvilka voro bundna vid torfvan och erlade per-
son- och arfsskatt åt sin herre. Lägst på skalan stå de lifegne, hvilka voro sin herres
personliga egendom och hustjenare och icke innehade någon jordlott. Dessa
erlade i regel inga afgälder, utan förrättade blott dagsverken, hvilka icke liksom
undervasallernas voro inskränkta till vissa dagar, utan ständiga. Som vederlag
fingo de sitt underhåll från godset; själfva kunde de ej besitta egendom. Ur
denna lägsta klass framgingo ministerialerna, d. v. s. de tjenare, som rustade
följde sin herre i krig och som så småningom fingo del af sin herres ärebetygelser
och i regel af honom förseddes med jord.
Under den senare staufiska tiden inträdde en väsentlig förbättring i dessa underva-
sallers ställning. Sedan jordegarne för det mesta ej längre’själfva idkade jordbruk, öfver-
lemnades åkerjorden till undervasallerna mot fasta arrenden, hvilka erlades dels in na-
tura, dels äfven i allt större omfattning i penningar. Då jordegarnes inkomster allt fortfa-
rande hufvudsakligen bestodo af räntor och arrenden, så utvecklade sig det under den
tidigare medeltiden själfständigt bedrifna jordbruket sedan det 13:de århundradet till
arrendejordbruk. Men de forna undervasallerna hafva såsom förpaktare en helt annan
ställning än förut. Den regelbundna arbetstjensten, det mest betecknande uttrycket
för deras ställning som underlydande, bortföll i det väsentliga; den hade ej längre
något existensberättigande, sedan hvar och en arbetade på sin egen arrendegård.
Kom nu arrendatorn genom flit och klokhet i ett gynnsamt ekonomiskt läge, så
kunde han äfven förmå jordegaren att formligen befria honom från den ännu bestå-
ende underdånigheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
