Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Härväsendets utveckling - 17. Finanser och skatteväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvart och ett under en banerförare (gonfaloniere), hufvudbanéret medfördes på en
vagn, kallad carroccio. Högsta befälet öfver stridskrafterna innehades af podestån
eller borgmästaren. Men under den senare medeltiden blef Italien legotruppernas
och friskarornas land; de oupphörliga inre striderna föranledde användandet af lego-
soldater, hvilka äfven visste att göra sig oberoende och att under sina bepröfvade
ledare själfständigt idka krigets handtverk. Vid början af 1300-talet utbildade sig
dessa soldatesker till krigiska yrkesförbund i egentlig mening. Det s. k. sienesiska
kompaniet (sedan 1322), det något senare af Leodrisio Visconti stiftade Georgssällskapet
utöfvade bland andra ett bestämmande inflytande på halföns öden. Sedan 1342
uppdyker äfven en schwabisk riddare Werner von Uslingen som soldateskanförare i
Italien, bland hvilkens skaror äfventyrare från alla världens land hemsökte halfön
och än i den enes, än i den andres tjenst gjorde sig fruktade icke blott af småfur-
starne i mellersta Italien. Werner och hans samtida voro å sin sida endast förelöpare
till de stora italienska friskareanförarne eller condottieri vid slutet af 1300- och under
1400-talet; för första gången sedan forntiden höjde dessa åter krigarhandtverjtet till
en konst, i det de till grund för sina fälttåg lade en väl uttänkt plan, hvilken de l
alla dess detaljer sökte gifva den fullkomligaste taktiska lösningen. Hos icke få af dessa
condottieri utvecklade sig den individuella talangen till en hög, allmänt erkänd full-
ändning, men urartade på samma gång till det slags militära virtuositet, som älskar
kriget för dess egen skull och därför utan hängifvenhet för själfva saken drager ut det
på längden, liksom leker med det, undviker afgörande drabbningar och mera sträfvar
att vinna fördelar öfver motståndaren genom skickliga manövrer än att förinta honom.
De taktiska mästerstycken, som dessa condottieri - en Francesco Sforza, hvilken
lyckades svinga sig upp till hertig af Milano, en Braccio da Montone, en Colleoni
och Piccinino, en Carmagnola o. s. v. - utförde, äro så mycket beundransvärdare,
som deras krigsfolk icke hörde till det allra bästa och lätthandterligaste. Kärnan
bildade rytteriet; fotfolket var egentligen endast användbart vid spridd strid i kuperad
terräng eller bakom grafvar och vallar. Bristfälligt var äfven artilleriet, delvis till
följd af den låga tanke renässansens italienare och icke minst condottiererna hyste
om eld vapnen; dessa syntes dem ovärdiga deras på den enskilde individens betydelse
grundade krigskonst.
I samband med friskareväsendets utveckling och den praktiskt utöfvade krigs-
konsten utbildades i Italien vid slutet af medeltiden en vetenskap om krigsväsendet
i dess helhet, hvarjämte insikter i militära ting började blifva en omtyckt modesak
hos de förnäme. Visserligen hade då condottiernas välde redan passerat sin höjd-
punkt; sedan Karl VIII:s invasion i Italien trädde banden tillbaka för de europeiska
stormakternas homogena härar.
FINANSER OCH SKATTEVÄSEN
Den stora betydelsen af tryggade finanser för
staternas bildande och vidmakthållande framträder
äfven i medeltidens historia. Ingenstädes är kanske
detta i så hög grad fallet som i fråga om den tyska
konungamakten, hvars svaghet under den senare
medeltiden i väsentlig mån kan föras tillbaka på
undergräfvandet af dess finansiella grundvalar.
Det tyska konungadömets förnämsta inkomstkällor voro af gammalt krono-
godsen och de s. fc. regalerna, såsom mynt, bergverk, salt, jakt, fiske, skydds-
afgifter o. s. v. Därtill kommo vidare domstolsafgifter, Bannbussen och konfiska-
tioner, judeskyddsafgifter, slutligen äfven tullar. De senare erlades dels för bruket
af allmänna inrättningar, såsom vägpenningar, färj- och bropenningar, flod- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
