Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Härväsendets utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
ständig, regelbundet aflönad fottrupp; denna, som med hjälp af schweiziska lego-
soldater och efter mönster af dessa på tre år (1480-1483) utbildades i det storartade
öfningslägret vid Pont de 1’Aube, förlades sedermera i fasta garnisoner öfver hela
landet. Däremot använde sig Ludvig i sina fältslag med förkärlek af främmande
legotrupper, särskildt tyskar och schweizare.
Från Frankrike hemtade hertig Karl den Djärfve af Burgund förebilden till tolf
kompanier lansar (1472), hvilka emellertid till skillnad från de franska omfattade
såväl rytteri som fotfolk. H värj e lans bestod af den väpnade ryttaren, hans vapen-
dragare (coustillier), två skyttar (archers) till häst samt två bösskyttar (coulevriniers)
och två pikenerare till fots. Likaså bestod furstens lifvakt af beridne och fotsoldater
och räknade i sin helhet tvåtusen beväpnade män. Öfver hufvud hade det burgun-
diska härväsendet, för hvilket hertigen årligen utgaf ända till två millioner livrés,
nått en hög grad af utbildning. Så var t. ex. det burgundiska artilleriet utomordentligt
starkt och mångfaldigt. Antalet fältstycken belöpte sig till trehundra och följdes af
tvåtusen stora ammunitionsvagnar. Till servisen hörde äfven tekniska arbetare såsom
snickare, smeder o. s. v. Vidare brukade den burgundiska hären äfven medföra en
broslagningsträng, som förmådde öfverbygga floder af ända till tusen fots bredd,
samt ett väldigt fältläger.
I Tyskland uppsatte kejsar Maximilian, dock först 1498, den första stående trupp-
styrkan. Denna utgjordes af fyra i Österrike värfvade ryttarfänikor, hvar och en
bestående af tvåhundra »enspänniga» spjutryttare, femtio drabanter och tjugufem
»lansar»; hvarje lans åter omfattade en adlig Kyrisser och sju beridna följeslagare.
»Kyrisserna» skulle vara försedda med pansradt harnesk »ända från fotabjället»
samt rida på en pansrad häst. Äfven husarer, sannolikt af ungersk härkomst, på-
träffar man i ständig tjenst hos Maximilian såsom tungt rytteri, dessutom »stratio-
terna» som lätt kavalleri.
Men en ännu större ryktbarhet fingo kejsarens fottrupper, de s. k. »landsknektarne».
De uppstodo såsom en slags reaktion mot de främmande legosoldaterna, hvilka under
den tyska benämningen »bockar» eller »drabanter» uteslutande användes af furstar och
städer för krigstjensten till fots. Vanligen voro de italienare (särskildt genueser),
böhmare och schweiziska s. k. Reislåufer; i synnerhet togos de sistnämnda till följd af
Schweiz’ stora anseende gärna i sold af alla makter. Med dem själfva fick på samma
gång deras berömda taktik ökad utbredning och öfverfördes äfven till de tyska fot-
knektarne. Man har velat föra landsknektarnes ursprung liksom äfven deras benäm-
ning tillbaka till Maximilian själf, men såväl till namnet som faktiskt påträffa vi dem
redan före Habsburgarens första uppträdande. Däremot upptog Maximilian omedel-
bart schweizarnes och »landsknektarnes» taktik, utkämpade alla sina krig med lands-
knektar och utbredde dymedelst denna institution öfverallt i Europa. Redan för
segern vid Guinegate (1479) hade Maximilian sina flamländska landsknektars tapper-
het att tacka. Detta gaf nu Maximilian anledning att äfven inom riket i större skala
söka värfva landets egna undersåtar för att utnyttja nationens öfverflödande krigiska
resurser för sina intressen och göra sig själf oberoende af utlandet. För att höja
landsknektarnes anseende upptog Maximilian med förkärlek adelsmän, särskildt från
sina arfland, i fotfolksfänikorna. Men bJand dem, som tagit värfning, gjordes ej
längre någon skillnad, och för alla stod i lika mån vägen öppen till högre befäls-
grader.
Värfningen sköttes af kaptener, af hvilka hvar och en måste uppbringa sin fä-
nika till en styrka af 400 till 600 man. Ett antal fänikor sammanfördes till ett
regemente med en öfverste som kommendant och bestod hvar för sig af spjutbärare,
hellebardiärer och skyttar. Till kaptenens stab hörde hans löjtnant eller ställföre-
trädare, fänriken, städse en begåfvad och kraftig man, samt fältväbeln; till öfverstens
stab åter en Schultheiss, en Oberstwachtmeister samt kvartermästaren och pro-
fossen. De lägre befälsposterna tillsattes genom knektarnes eget val. Dessa sutto
äfven till doms öfver sina kamrater, något som försiggick under de högtidliga och
omständliga former, som af gammalt voro utmärkande för den tyska rättskipningen.
Vid strid formerade sig skyttarne som förtrupp eller verlorener Haufen, de
öfriga som hufvudtrupp eller heller Haufen. l den senare bildades första ledet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
