Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Rättsordning och rättsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
bestå profvet, att den lades till grund för rikskriminalordningen af år 1532, den s. k.
Karl V:s kriminella halsrättsordning eller Constitutio criminalis Carolina (korteligen
äfven benämnd Carolina). Denna domstolsordning inskränker det dittillsvarande god-
tycket vid ådömande af döds- eller svårare kroppsstraff. Däremot bibehölls tortyren,
och den blef så mycket mer inrotad, som man i lifssaker fordrade den anklagades
bekännelse, utom i händelse han direkt öfverbevisades af två eller tre vittnen; funnos
däremot endast indirekta bevis, och fortfor förbrytaren att neka, så måste man försöka
att framtvinga en bekännelse. För öfrigt kom »Carolina» endast till subsidiär an-
vändning, utan att göra intrång på bestående särskilda domstolarne.
I Frankrike gör sig den politiska delningen af landet i en nordlig hälft, langue
;d’oil, och en sydlig, langue d’oc, gällande äfven med afseende på den rättsliga ut-
vecklingen. I söder bibehöll den romerska vulgärrätten, d. v. s. ursprungligen den
romerska befolkningens personliga rätt, sitt anseende; den utvecklar sig till territorial-
rätt, till en rätt för hela den bofasta befolkningen. Men sedan de justinianska rätts-
böckerna med dithörande litteratur börjat intränga, reformerades den så småningom
och utbyttes mot den italienska rättsvetenskapens vetenskapliga rätt; man betecknade
denna som »skrifven rätt». I motsats härtill står »sedvanerätten» (droit coutumier)
i norra Frankrike. De norra landskapens rätt var ursprungligen rent germansk och
modificerades först under tidernas lopp genom upptagande af den romerska och
kanoniska rättens institutioner. Å andra sidan hade äfven germanska rättsåskåd-
ningar inträngt i det romerska rättssystemet i söder. Särskildt förete stadsrätterna
stundom en helt och hållet oromersk karaktär, hvadan man icke får tänka sig en
alltför skarp motsats mellan romersk rätt i södra och germansk i norra Frankrike.
Ehuru den frankiska rätten uppstått på en enhetlig grundval, framträder den
nordfranska rätten icke såsom enhetlig och allestädes likformig, i det hvarje land-
skap till en början hade sin egen coutume. Detta sammanhänger med den om-
ständigheten, att länsväsendet i dess yttersta konsekvenser utvecklat sig tidigare och
blifvit mera genomgripande i det västfrankiska riket än annorstädes. Länsväsendets
princip åter är decentralisationen, splittringen i en mängd små feodalstater. Denna
statsväsendets söndersplittring har sin motsvarighet i rättens lokalisering. Men efter
1200-talet lades de första grunderna till uppkomsten af en gemensam »sedvanerätt».
Utvecklingen i Frankrike gick nu i motsatt riktning mot i Tyskland: i det senare
landet hade den ursprungliga politiska enhetligheten gått förlorad, och den kungliga
rätten ersatts af territorialrätten, under det att i det västra grannriket omvändt den
fordom vanmäktiga konungamakten sedan 1200-talet fått ett förhärskande inflytande,
hvarjämte den kungliga rättskipningen i allt större omfattning blef normerande. Detta
hade å andra sidan till följd, att den kungliga domstolen, ur hvilken under tidernas
lopp parlamentet såsom rikets högsta domstol framväxte, inom kort gjorde sitt
inflytande gällande med afseende på sedvanerätten, i det allt flere främmande, ur
den romerska och kanoniska rätten hemtade institutioner infördes i densamma;
detta blef i allt större utsträckning fallet, ju mer ämbetsmännen och legisterna, hvil-
kas antal tillväxte i samma mån som den kungliga j urisdiktionen, kommo att utöfva
en regelbunden verksamhet inom parlamentet.
Sedan 1254 hade parlamentet sitt ständiga säte i Paris; omkring ett hälft århun-
drade senare fick det af konung Filip den Sköne sin inre organisation. Det utöfvade
den högre jurisdiktionen i de riksomedelbara kronlanden, i de medelbara territorierna
däremot endast i de fall, då de ordinarie domstolarne vägrat upptaga en sak inför
rätta; men så småningom utvecklade det sig på dessa grundvalar till ett slags
appellationsdomstol för hela konungariket såsom .landets högsta tribunal. Under loppet
af 1300-talet utbildades därefter den inre organisation af Parisparlamentet, som i
det väsentliga egt bestånd ända till 1789. Genom ett antal kungliga förordningar
reglerades dess uppdelning i kamrar och fastställdes antalet medlemmar samt
sättet för deras utnämning, vidare domstolens kompetens, rättsproceduren, förhand-
lingsordningen o. s. v. Vid denna tid utträdde prelaterna helt och hållet ur försam-
lingen, och baronernas deltagande blef allt sällsyntare, hvaremot de rättslärda
»legisternas» antal blef allt större. Sedan 1345 egde parlamentet rätt att komplettera
sig själft, och endast kort tid därefter uppdrogs äfven valet af ordförande åt det-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
