Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Rättsordning och rättsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄTTSORDNING OCH RÄTTSVÄSEN. 453
ningen sin särskilda rätt: de frie stodo under landsrätten, ministerialerna under tjenste-
folksrätten, handtverkarne under gårdsrätten. Men i samma mån som städerna utvecklade
sig och på grund af gemensamma inre intressen kommo att intaga en särställning
gentemot sin omgifning, uppstod en för alla stadens invånare gemensam domstol och
en stadsrätt som rättslig norm för alla. Denna rätt motsvarar en långt framskriden
nationalekonomisk utveckling. Städerna, där handel och näringar blomstrade, voro i
behof af en rätt, som i mångt och mycket afvek från landsrätten. De utbildade äfven
denna nya rätt på ett storartadt sätt, och mycket, som städerna på så sätt först skapat,
upptogs sedermera af landsherrarne i territorialrätterna. I endskildheter afvika de olika
stadsrätterna betydligt från hvarandra. Dock var det endast ett litet antal vanligen äldre
städer som utbildade en själfständig rätt, under det att det stora flertalet af de yngre
öfvertog en af de äldres. I Nordtyskland och inom kolonialområdena blef det öfvervä-
gande den liibeckska eller den magdeburgska rätten, som på detta sätt öfverfördes; den
senare förvärfvades äfven af talrika polska städer. På så sätt bildas stora grupper
af stadsrätter med ett visst inre sammanhang såtillvida, som moderstaden gentemot
dotterstaden intager ställningen af en slags högre instans, med hvilken den senare rådför
sig vid tvistigare rättsfall. Källan och ursprunget till stadsrätten var närmast konungarnes
och landsherrarnes privilegier, men sedermera, sedan autonomi ernåtts, äfven råds-
förordningar och stadgar för bisittarne. En anledning att skriftligen äffatta den i
städerna gällande rätten kunde, såsom fallet var med den magdeburgska, uppstå, då
en annan stad ansökte om att få öfvertaga en dylik rätt, eller då rättskipningen inom
staden gjorde en fixering af behofvet påkallad.
Gentemot dessa talrika särrätter står konungens domstol såsom det enda organet
för den centrala rättsbildningen. Konungen är som sådan källan till all jurisdiktion
och den allmänne domaren i hela riket; alla andra, som utöfva dömande verksam-
het, göra detta blott som hans ställföreträdare och till följd af hans förläning. Men
i och med att den själf ständiga, ärftliga furstemakten utbildar sig, förlorar konungen
äfven såsom högste domare sammanhanget med rikets enskilda delar, och sedan
midten af 1200-talet bortfaller efter hand äfven den s. k. Bannleihe, d. v. s. den skyl-’
dighet, som ålåg hvarje domare att personligen af konungen inhemta befogenheten
att utöfva sitt domarämbete. Äfven riksständerna frigjordes från konkurrensen af
den domsrätt, som af gammalt tillkom konungens domstol, den s. k. rikshofrätten,
i det privilegiet de non evocando förbjöd furstarnes undersåtar att vädja till den
kungliga i stället för den furstliga domstolen. Denna företrädesrätt erhöllo kurfur-
starne för sina lands vidkommande genom Karl IV:s Gyllene bulla, men under den
följande tiden förvärfvade äfven de öfriga riksmedlemmarne densamma, tills år 1487
konungens evokationsrätt öfver hufvud afskaffades. Men redan den Gyllene bullan
tillerkände dessutom kurfurstarne det s. k. privilegium de non appellando, hvarigenom
deras undersåtar beröfvades sin förutvarande rätt att appellera från alla ordinarie
domstolar till hofrätten som högre instans. Ett liknande privilegium eftersträfvades
nu äfven af de öfriga riksständerna, ehuru icke med samma framgång som i fråga
om evokationsförbudet. Å andra sidan kvarstod allmänt rättigheten att vädja till
konungen i de fall, då en sak vägrades att upptagas inför rätta. Dessutom är riks-
hofrätten personligt forum för de riksomedelbare, och inför denna anhängiggöras
äfven klagomål, som röra rikets domäner och riksrätten. Rätten att förklara i rikets
akt tillkommer äfven rikshofrätten, till en början uteslutande, men sedermera dess-
utom de såsom kungliga domstolar förblifna landsrätterna. På 1500-talet uppträder en
särskild, ständig ämbetsman som representant för rikets fiskaliska intressen, »fiskalen»
eller procurator fiscalis camerae, som å ämbetets vägnar eger att beifra hvarje öfver-
trädelse af kungliga påbud och hvarje kränkning af de kungliga rättigheterna. Pre-
sident i rikshofrätten är sedan 1235 den äfvenledes ständige kunglige justitiarius
(rikshofdomaren); med undantag af honom konstitueras rätten på nytt vid hvarje
ny session. Domarne, minst sju till antalet, väljer konungen bland sin omgifning.
Allaredan under de senare Luxemburgarne, hvilka blott undantagsvis eller med
långa mellanrum vistades inom riket, låg rikshofrättens verksamhet ofta nere, och
det visade sig svårt att finna lämpliga bisittare. Liksom ett slags ersättning uppstår
då kammarrätten. Redan tidigare hade konungen undandragit enstaka mål rikshof-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
