Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. De europeiska staterna mot slutet af medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
munk och gjorde bot och bättring. Staten förvandlades till en teokrati, till hvars
öfverhufvud Kristus själf utropades, under det att Savonarola uppträdde som hans
synlige ställföreträdare. Under många år varade detta hans inflytande öfver Florens.
Först så småningom försvagades den botfärdiga stämning, som bemäktigat sig staden,
Mediceernas gamla anhang började åter röra på sig, och äfven en aristokratisk oppo-
sition framträdde. Därtill råkade den egensinnige munken i oenighet med påfve-
dömet, som i Franciskanorden skaffade sig ett verktyg emot honom. Slutligen
bestämdes, att ett eldprof skulle afgöra striden mellan franciskanerna och dominika-
nerna; men då detta i sista ögonblicket genom sluga manipulationer omintetgjordes
af Savonarolas motståndare, afföll folket från sin profet. Savonarola fängslades och
underkastades tortyr af den mot honom fientligt sinnade signorian samt brändes å
bålet jämte flere af sina ordensbröder (1498). Till reformationens förelöpare kan
Savonarola icke räknas, då han helt och hållet stod kvar på den medeltida asketiska
världsuppfattningens ståndpunkt. Hans fall medförde republikens återinförande i
Florens; först en människoålder senare lyckades det huset Medici att grunda ett
varaktigt herravälde därstädes.
Södra Italiens historia behärskas till största delen af motsättningen mellan frans-
männen och Staufernas rättsliga efterföljare, Aragonierna. Dessa innehade alltjämt
Sicilien, som de fråntagit huset Anjou i den s. k. sicilianska aftonsången år 1282. Som
innehafvare af tronen i Neapel gick den sistnämnda ätten under 1400-talet sitt utslock-
nande till mötes. Vid den sista ättlingens, den barnlösa drottning Johanna II:s hof
lågo ett franskt och aragonskt parti i strid med hvarandra om tronföljden. Furstinnan
vände sin gunst än till det ena, än till det andra. Hon hade till en början adopterat
konung Alfons V af Aragonien och Sicilien och insatt denne till sin arfvinge. Men
sedan hon kommit på spänd fot med honom, sökte hon som tronföljare i konungariket
insätta hufvudmannen för sin familjs franska sidolinie, Ludvig III af Anjou, och efter
dennes död hans broder René af Lothringen. Men sedan Johanna år 1435 aflidit, afgjorde
vapenlyckan saken till Alfons’ förmån, som kom i besittning af Neapels krona och
gaf den i arf åt sin naturlige son Ferdinand. Under mer än en människoålder blef
denne trots sin illegitima börd vid makten. Först vid slutet af sitt lif såg han de
franska anspråken åter hotande närma sig, och då han 1494 afled, kunde han förutse,
att hans efterkommandes dagar voro räknade såsom innehafvare af tronen i dubbel-
monarkien. Emellertid var den närmaste anledningen till denna vändning i den
franska politiken att söka i en konflikt mellan Ferdinand och härskaren i Milano.
I Milano hade huset Viscontis utslocknande (1447) på nytt väckt borgerskapets
republikanska anda till lif. Men under trycket af de faror, som hotade staten från
de roflystna grannarne, dröjde det icke länge, förrän makten åter kom i en enskild
persons hand. Denne var den tappre och lyckosamme partiledaren (condottiere)
Francesco Sforza, en man af låg härkomst, som redan gjort den siste medlemmen
af huset Visconti sina tjenster och som nu i farans stund gjorde sitt bästa att samman-
hålla staten. Till gengäld härför erkändes Francesco 1450 af folket som hertig. Med
kraft återställde han som sådan under en sextonårig regering Milanos gamla anseende
och gjorde därefter härskarmakten ärftlig inom sin familj (1466). Dock föll hans
son Galeazzo Maria, en halfgalen tyrann, år 1476 för en lönnmördares hand. Som
förmyndare för dennes ännu minderårige arfvinge Giovanni Galeazzo ryckte Francescos’
yngre son Ludvig, kallad Moren (Lodovico il Moro), den högsta ledningen ur änke-
hertiginnans hand. Men härsklysten som han var, lemnade han icke heller senare
vid gossens uppväxt makten ifrån sig. Under det att Giovanni Galeazzo själf under-
ordnade sig sin farbroders inflytande, kom det slutligen till en brytning mellan Lodo-
vico och det aragonska huset i Neapel, från hvilket den unge furstens gemål här-
stammade. Men usurpatorn, som äfven förstått att utverka sin belåning af Tyska
riket, anropade nu Frankrikes hjälp och uppväckte på så sätt en storm, som skulle
rycka honom själf med sig.
Ehuru missbildad och klen till hälsan var konung Karl VIII af Frankrike fylld
af en omåttlig ärelystnad. »Morens» rop om hjälp blef honom därför en kärkommen
anledning att öppna de yttre eröfringarnes väg för sitt rikes under konungadömet
förenade krigiska krafter. År 1494 öfverskred han med en stark här Alperna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
