Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. De europeiska staterna mot slutet af medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
ståndare. Stödd på dessa framgångar kunde därefter Murads efterföljare, sultan
Muhammed II, skrida till belägringen af Konstantinopel, hvilket efter tappert motstånd
stormades af osmanerna den 29 maj 1453. Kejsaren, Konstantin IX (eller XI), fann sin död
i striden. Därmed hade det östromerska riket efter ett tusenårigt bestånd gått under,
och de otrogne hade fått en oförliknelig ställning vid Bosporen, hvarifrån de ständigt
hotade Västerlandets kultur. Det tillkom då i främsta rummet påfvarne att kalla
kristenheten till motvärn mot denna fara och att själfva gifva ett godt exempel på
offervillighet. Kurian misskände icke heller alldeles denna sin uppgift. Påfven Galixtus III
(1455-1458) aflade en högtidlig ed att bekämpa »djäfvulens söner». Hans efter-
trädare Pius II (1458-1464) kallade de europeiska furstarne till en kongress i Mantua
för att träffa öfverenskommelse om ett korståg mot Konstantinopel, hvilket påfven
själf skulle anföra (1459). Men Pius, som fordom varit den ifrigaste förfäktaren af
kyrkomötestanken och till följd häraf kommit sig upp, förnyade nu på kongressen
påfvedömets gamla anspråk att vara öfverordnadt hvarje världslig makt samt förklarade
följande år i bullan Exsecrabilis hvarje vädjan till en allmän synod för af noll och
intet värde och belagd med kyrkans bann. Då han dessutom af Frankrike fordrade
upphäfvandet af sanktionen i Bourges och bestred de pragska kompaktaterna, afskräckte
han enhvar att anförtro sig åt den påfliga ledningen och minskade den redan förut
mycket ljumma ifvern inom Västerlandet för kriget mot turkarne. En af de följande
påfvarne, Innocentius VIII (1484-1492) blygdes icke ens att träda i vänskapliga
förbindelser med sultanen och mot betalning hålla dennes upproriske broder i fängsligt
förvar, och Alexander VI (1492-1503) hetsade till och med turkarne mot den kristna
republiken Venedig. Öfver hufvud tillbakasatte dessa påfvar alltmer sitt andliga kall
och begagnade sig af den kyrkliga makten hufvudsakligen för att rikta sig och sörja
för sitt anhang. Kardinalskollegiet besattes med påfvarnes ovärdigaste kreatur, främst
bland dem deras släktingar och anhöriga, »nepoter», hvilka ofta nog voro naturliga
söner till Kristi ståthållare. Andra af dessa nepoter förblefvo i det världsliga ståndet,
och sedan Sixtus IV (1472-1484), den egentlige grundläggaren af nepotismen vid
kurian, blef det brukligt, att utrusta dessa med S:t Petri världsliga besittningar. Påfve-
dömet hade nämligen sedan andra hälften af 1400-talet äter satt sig fast i Kyrkostaten.
De inhemska småtyrannerna i de skilda städerna och områdena tvungos i allmänhet
till underkastelse, och i stället uppstodo furstendömen under påfliga nepotfamiljer.
Omkring 1500 försökte Cesare Borgia, påfven Alexander VI:s kraftfulle, men lastbare
och demoniske son, att grunda ett herravälde i stor stil. Han var icke långt ifrån
att nå sitt mål, upprättandet af ett starkt furstendöme i mellersta Italien, då påfvens
plötsliga död störtade honom ned från höjden af hans framgångar. Men Gesares försök
att undanröja de små herrarne i Kyrkostaten återupptogs för kyrkans räkning af påfve
Julius II, Alexander VIrs efterträdare (1503-1513). Denne, som icke försmådde att
personligen draga i fält och påtaga sig krigets alla vedermödor, lyckades äfven göra
Kyrkostaten till ett afrundadt påfligt herravälde. Men påfvarne, som redan länge ute-
slutande voro italienare eller, såsom medlemmar af huset Borgia, italianiserade utlän-
dingar, blefvo på detta sätt själfva små italienska landsfurstar och indrogos som sådana
i de förvecklingar, som hemsökte halfön under öfvergångsperioden till den nyare tiden.
Väl syftade Julius II därvid till ett högre mål, i det han ämnade sammansluta de
italienska makterna under sitt primat; men hans planer omintetgjordes till följd af
motsättningar inom själfva Italien och främlingarnes öfvermakt.
Sin största betydelse torde kurian vid denna tid haft på det andliga och konst-
närliga området. Rom hade blifvit medelpunkten för en litterär och konstnärlig
pånyttfödelse, för hvilken vi dock i detta sammanhang icke närmare kunna redogöra.
Alltsedan Nicolaus V visade sig påfvarne gynnsamt stämda mot dessa sträfvanden,
oaktadt innebörden af den nyuppståndna, glänsande kulturen var mänsklighetens
befrielse från betrycket af medeltidens af kyrkan behärskade världsåskådning. På så
sätt inträngde under »renässansen» till hälften hedniska former och bruk i Vatikanen,
och det var inom denna som den sinnliga njutningen och tillbakasättandet af all
moral nådde en höjdpunkt som knappast annorstädes. Kurian lefde i en rent intel-
lektuell bildningsatmosfär, i hvilken sedlighetens fundamentalaste normer lika fort
bragtes att vackla som den nedärfda tron blef föremål för spott och spe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
