Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. De europeiska staterna mot slutet af medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE EUROPEISKA STATERNA MOT SLUTET AF MEDELTIDEN.
447
schweizarne (1499), och i freden i Basel 1500 löstes Edsförbundet från riket om ej
rättsligt, så dock faktiskt.
Äfven om man bortser från denna ledsamma följd af riksreformen, torde’man
icke kunna påstå, att reformfrågan vid denna tid fått en tillfredsställande lösning.
Den moderna statstanken hade icke kommit till genombrott i riket som sådant.
Valmonarkiens former stodo kvar. Kurfurstarne fortforo att utöfva sin valrätt hvar
gång tronen blef ledig, och om man också från och med år 1438 under hela tre
århundraden höll sig till huset Habsburg, så kunde likväl en förening af rikets och
den habsburgska dynastiens intressen icke komma till stånd, då ju alltid möjligheten
förefanns, att tro-
nen blef besatt från
annat håll. Å
andra sidan var
sedan slutet af me-
deltiden det påfliga
inflytandet på be-
sättandet af tronen
så godt som full-
ständigt ur räkning-
en. Till och med
k ej sarvärdigheten,
numera visserligen
blott och bart en
tom titel, hade fak-
tiskt blifvit obero-
ende af påfvestolen
i Rom: då Maxi-
milian var förhind-
rad att personligen
infinna sig därstä-
des för att mottaga
kejsarkronan, hade
han år 1508 med
påfven Julius II:s
samtycke antagit
titeln af vald ro-
mersk kejsare. Af
hans efterträdare
mottog blott en
enda, Karl V, kej-
sarkronan ur påf-
vens händer, dock
icke i Rom och
endast som en cere-
moni, då han redan
länge burit den kej-
serliga titeln.
Under tiden ha-
de påfvedömet er-
hållit en väsentligen
annan karaktär.
Den heliga stolen
hade utgått som
segrare ur koncili-
ernas tidehvarf, åt-
minstone såtillvida,
som den bedragit
kristenheten på den
väntade och efter-
sträfvade reformen.
Hade påfven gått
som segrare ur stri-
den med koncili-
erna i direkt sam-
förstånd med de
enskilda statsmak-
terna, så hade han
dock på samma
gång åt den världs-
liga makten inrymt
en viss befogenhet
att hafva sitt ord
med i laget i kyrk-
liga ting. De en-
skilda nationerna
åter, såsom Frank-
rike, England, Spa-
nien, bildade till
följd af sin politiska
utveckling slutna
enheter gentemot
kurian på grundvalen af den moderna statsideen, hvilken icke längre var synnerligen
förenlig med den medeltida uppfattningen om universaliteten. Därtill kom, att slag-
ordet om reformen af kyrkan till hufvud och lemmar alltjämt bibehöll sig vid lif,
och hotelsen med ett nytt koncilium blef för den världsliga makten ett omtyckt medel
att bringa kurian i förlägenhet.
Vid slutet af kyrkomötenas tidehvarf fmgo emellertid påfvarne en ny och universell
uppgift till följd af turkarnes framgångar i öster. Som redan nämnts hade dessa,
sedan de afvärjt den från mongolerna hotande faran, under sultan Murad II (1421-1451)
återupptagit sina eröfringsplaner på Balkanhalfön. Till en början hade den ungerske
hjälten Johan Hunyadi bjudit dem tappert motstånd, men slutligen hade de år 1444
vid Varna och 1448 på Trastfältet vunnit afgörande segrar öfver sina kristna möt-
Maximilian I som romersk konung
Målning af Bernhard Strigel i Pinakoteket i Mimchen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
