Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. De europeiska staterna mot slutet af medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE EUROPEISKA STATERNA MOT SLUTET AF MEDELTIDEN.
445
tillsättandet af en förmyndarregering för den ännu minderårige tronföljaren Karl VIII
(1483-1498). Men den unge konungens äldre syster, Anna af Beaujeu, företrädde som
regentinna med kraft och klokhet konungamaktens intressen. Gentemot adelns anspråk
tog hon sin tillflykt till landets allmänna representation, generalständerna; medlem-
mar af alla stånd samlades i Tours och gåfvo ökad styrka åt regentinnans anseende,
ehuru denna samtidigt förstod att undvika bevillningar i ständernas intresse. Vid
samma tid inträffade ett dödsfall, hvars följder blefvo utomordentligt gynnsamma för
kronan. År 1487 afled nämligen hertigen af Bretagne, den ende af landets stormän,
som ännu i hufvudsak bevarat sin själfständighet. Han var emellertid den siste
manlige arfvingen af sin stam. Hans dotter och arftagerska Anna var förlofvad med
den romerske konungen, men denne var långt aflägsen och inblandad i andra stri-
digheter. Till följd häraf lyckades man från fransk sida hindra förbindelsens reali-
serande, och till slut tvang den uppväxande konungen prinsessan att räcka honom
sin hand. Sedan Karl redan tidigt nedstigit i grafven, ingick Anna äktenskap med
hans efterträdare, Ludvig XII
jtf Orleans (1498-1515), men
då hon afled utan arfvingar,
hemföll Bretagne till kronan
qch förblef i omedelbar för-
ening med denna. Nu fanns
icke mer någon själfständig
makt vid sidan af konunga-
dömet. Till följd af det se-
nares tryggade maktställning
kunde Frankrike, som vi
skola se, redan under Karl
VIII beträda de yttre eröf-
ringarnes väg.
I Tyskland bildar konung
och kejsar Maximilian I:s
regering afslutningen till me-
deltiden och inleder en ny
tid. Vid denna tid tog reform-
frågan i riket ändtligen ett
märkbart steg framåt. Denna
hade ända sedan kejsar Sig-
munds dagar sysselsatt de
Konung Karl VIII af
Frankrike.
Målning af den franska
skolan under 1400-talet.
tyska riksdagarne, men, som
vi veta, utan nämnvärdt re-
sultat. Landsfredens organi-
sation, indelandet af riket i
kretsar, förslagen till en riks-
skatt, alla dessa frågor drogos
sedan husitkrigen inför den
ena riksdagen efter den andra,
men till någon slutgiltig lös-
ning hade man ännu långt-
ifrån kommit. Den hufvud-
sakliga svårigheten låg där-
uti, att konungamakten ville
hafva reformer till tryggande
af den centrala makten i
riket, under det att ständerna
önskade ökad maktbefogen-
het gentemot kronan. I sin
farhåga för denna ständernas
tendens visade sig den gamle
kejsar Fredrik slutligen all-
deles otillgänglig för alla
reformsträfvanden. Emeller-
tid afled Fredrik till sist den 19 augusti 1493, och regeringen öfvertogs af hans son
Maximilian, en mångsidigt begåfvad furste och en liflig ande, full af slora planer. Nu
väcktes på nytt hoppet att kunna realisera något af hvad man så länge eftersträfvat. Då
Maximilian var hänvisad till rikets understöd för att kunna bevara och trygga huset
Habsburgs framtida europeiska ställning, syntes han icke kunna vägra att skänka
gehör till ständernas önskemål. De senares öfverhufvud, ärkebiskop Berthold af
Mainz af det grefliga huset Henneberg (1484-1504), hade gjort nyorganisationen af
riket, visserligen på grundval af ståndsordningen, till sin lifsuppgift. Berthold syftade
till intet mindre än att förvandla Tyska riket till en ståndsrepublik med ett riksråd
i spetsen; det senare skulle stå i väsentligt beroende af den höga riksaristokratien,
d. v. s. kurfurstarne, och öfvertaga nästan alla riksregeringens rättigheter och ålig-
ganden. Däremot reste sig nu Maximilians känsla för härskarens värdighet: han
ville icke, förklarade han, låta hänga upp sig på en spik. Men sedan han, brist-
fälligt understödd af riket, i sin yttre politik öfverallt lidit endast nederlag, måste
han år 1500 såtillvida bekväma sig till att tillmötesgå ständernas fordringar, att han
tillsatte ett »riksregemente». Detta räknade tjugu medlemmar och var så samman-
satt, att kurfurstarnes inflytande blef det dominerande. Konungen nedsjönk till blott
och bart rangen af president inom detta ämbetsverk, som till och med skulle vara högsta
instans i rikets utrikespolitik. Dock förstod konungen att förhindra dess faktiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
