Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. De europeiska staterna mot slutet af medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
på morernas makt i Spanien, var starkt befäst, och rikets bergiga naturbeskaffenhet
erbjöd stora strategiska svårigheter; å andra sidan underlättade splitet inom den
moriska dynastien de kristnes verk. Det oaktadt erfordrades ett tioårigt, till och med
under vintern fortsatt krig för att bryta Granadas motstånd. Endast steg för steg
skred eröfringen framåt, tills slutligen endast hufvudstaden återstod. I april 1491
började belägringen, den l februari 1492 gaf sig staden. De besegrade behandlades
först med mildhet, men sedan drottningens andlige rådgifvare, kardinalen och stor-
inkvisitorn Ximenes gjort sitt inflytande gällande, fördrefvos de ur landet. Genom
kriget i Granada utbildades det spanska fotfolket, som snart uppträdde på alla
europeiska krigsskådeplatser och allestädes gjorde det spanska namnet fruktadt. Vi-
dare möjliggjorde Granadas fall, att drottningen kunde inlåta sig på den store genue-
saren Christoffer Columbi idéer, genom hvilkas realiserande den spanska kronan
kom i besittning af ett omätligt herravälde i fjärran Västern, från hvilket outtömliga
rikedomar strömmade in i landet.
I England hade det lyckats segraren vid Bosworth, Henrik VII (Tudor) att efter
trettioåriga dynastiska förvecklingar åter grunda en fast konungamakt. Henrik sökte
förlika de båda Rosornas anspråk och förena dem i sin person, i det han, som själf
på mödernet tillhörde huset Lancaster, förmälde sig med Elisabeth af York, konung
Edvards dotter. Dock drog han försorg om, att hans rätt till kronan erkändes all-
deles oberoende af denna förbindelse, hvarigenom han åter stötte det yorkska partiet
ifrån sig. Sålunda vunno tvenne äfventyrare, som utgåfvo sig för verkliga medlem-
mar af huset York, ett icke obetydligt anhang inom landet och förorsakade konungen
besvärligheter. Men sedan Henrik skaffat sig dessa rivaler af halsen, lade han
sig vinn om att på allt sätt förebygga framtida upprorsrörelser. Hans viktigaste
åtgärd var inrättandet af den s. k. stjärnkammaren, en särskild domstol, som besattes
med hans förtrogna rådgifvare; dessa voro utrustade med utomordentliga fullmakter
för att kunna kväfva hvarje resning i dess linda. Stränga förbud utfärdades äfven
mot de adliga följena, h vilka under Rosornas krig spelat en olycksdiger roll. För
öfrigt hade den gamla adeln till största delen omkommit på slagfälten eller schavotten.
Det var på dess grafvar, som Henrik, fortsättande den af Edvard IV inslagna vägen,
uppreste det absoluta konungadömets maktbyggnad; dess grundvalar tryggade han
genom ordnade finanser. Han befann sig härvid i det gynnsamma läget att knappast
behöfva anlita parlamentet, då detta redan från början på lifstid beviljat honom den
allmänna rörelsens viktigaste afgift, den s. k. pund- och tunnpenningen. Därtill
förstod Henrik att fylla sin kassa medelst konfiskationer och genfordringar, genom
oeftergifligt indrifvande af länsarrenden o. d., men äfven genom att upptaga tvångs-
lån af de förmögne, jaohan skydde icke äfven andra, anstötligare medel och utpress-
ningar af alla slag. Å andra sidan sträfvade monarken att rikta landet genom att
befrämja utförseln och förmedla handelsfördrag, hvarjämte han befordrade den inre
välmågan genom att uppmuntra ekonomiska företag. Han sörjde äfven för flottans
ökning och understödde de engelska köpmännen, de s. k. merchant adventurers, i
deras mot hanseaterna och nederländarne riktade sträfvan att fatta fast fot inom
Öster- och Nordsjöområdet. Äfven i tidens transmarina kolonialpolitik tog konung
Henrik VII del. År 1497 utrustade han en landsman till Columbus, Giovanni Cabotto
(John Cabot) till en upptäcktsfärd, under hvilken den nyupptäckta västra världsdelens
kontinent för första gången beträddes. Dock skulle den först långt senare blifva af
större betydelse för England.
Yttre politiska förbindelser sökte den förste Tudor i möjligaste mån undvika,
detta hufvudsakligen af intresse för sitt finansiella oberoende. Dock föranleddes
Henrik af den ännu icke fullt utjämnade motsättningen till Frankrike att träda i ett
närmare förhållande till Spanien, hvilket hade till följd den viktiga förbindelsen
mellan den engelske tronarfvingen och infantinnan Katarina. Genom att förmäla sin
dotter Margareta med konung Jakob IV af Skottland förberedde Henrik äfven den
förening af Storbritanniens båda riken, som hundra år senare blef verklighet.
Vi vända oss nu till Frankrike. Här hade redan konung Karl VII och än mer
hans son Ludvig XI (1461-1483) höjt kronans makt och tvungit de stora vasallerna
till underkastelse. Än en gång rörde adeln på sig, då Ludvigs död nödvändiggjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
