Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. England och Frankrike under det 15:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
företagit ett krigståg mot det oroliga Irland. Hans återkomst fördröjdes af motvindar,
och då han slutligen satte foten på engelsk botten, fann han hela landet affälligt
och råkade själf snar4 i Herefords händer. I hopp att kunna rädda sitt lif afsade
sig Rikard kronan, men i början af följande år erfor man, att han aflidit. Utan
tvifvel dog han en våldsam död.
Efter Rikards afsägelse tillerkände parlamentet kronan åt Henrik af Hereford
(Lancaster), en ättling till Edvard den III:s tredje son, detta ehuru äfven den andre
lemnat efterkommande. Konung Henrik IV (1399-1413) stödde sig därför också i
hufvudsak på parlamentet och de där representerade stånden. Han medgaf parla-
mentet kontrollen öfver de af detsamma beviljade penningmedlen samt öfver den
kungliga hushållningen och landsförvaltningen. Hurusom Henrik uppoffrade lollar-
derna, Wyclifs anhängare, för de andliga stormännen och införde bålet som straff
för kättare, har redan omnämnts.
Men trots allt detta uteblefvo icke inre oroligheter. Upprepade gånger hade
konungen att kämpa mot resningar bland de adlige, till och med bland dem, som i vä-
sentlig mån förhjälpt honom till tronen. Hans regering saknade den legitimitet, som
ensam kunnat hålla öfvermodet och olydnaden inom landet inom behöriga gränser.
Men genom sin klokhet och fältherreskicklighet blef Henrik herre öfver alla dessa
upproriska rörelser och likaså öfver den farliga resningen i Wales "under Owen
Glendower, hvilken senare dock lyckades hålla sin ställning i de oländiga bergs-
trakterna. Skottland åter höll Henrik därigenom i schack, att han fick den rätt-
mätige troiiarfvingen Jakob (I) Stuart i sitt våld, hvilken fördrifvits af sin onkel
Robert af Albany. Redan började Henrik att uppträda med större egenmäktighet
gentemot parlamentet, men 1413 nåddes den tidigt åldrade mannen af döden, endast
47 år gammal.
Han efterträddes af sin son Henrik V (1413-1422), som icke har blott Shakespeare
att tacka för sin odödlighet. Som kronprins en deltagare i vilda dryckeslag, höjde
han sig som konung till full insikt om sin kungliga värdighet. I sin sträfvan att
bryta med det förflutna sökte han medelst den mest vidhjärtade amnesti och andra
åtgärder försona de ännu bestående motsatser, dem faderns usurperade regemente
icke förmått utjämna. Endast mot lollarderna fortfora förföljelserna; som deras
ädlaste offer föll år 1419 lord John Oldcastle.
Framför allt vände Henrik på nytt landets uppmärksamhet till Frankrike; må-
hända såg han däri det lämpligaste medlet att bringa* ursprunget till huset Lancasters
upphöjelse på tronen i glömska. Dessutom inbjöd tillståndet i Frankrike endast
alltför mycket till återupptagande af Edvard III:s politik.
Äfven i Frankrike hade efter den utmärkte Karl V:s tidiga död (1380) kronan
tillfallit ett barn, hans vid denna tid tolfårige son Karl VI (till 1422). Den bestäm-
mande makten låg i händerna på den aflidne konungens bröder, som togo landets
maktmedel i anspråk för sina egna intressen. Bland dem förvärfvade hertig Filip
af Rurgund, Karl VI:s yngste farbroder, ett utomordentligt anseende, sedan han i slaget
vid Roosebeke nära Brugge (november 1382) hjälpt sin svärfader, den siste grefven
af Flandern, att nedslå demokratien i de flandriska städerna med Jakob van Arteveides
son Filip i spetsen; själf hade han sedermera tillträdt det flandriska arfvet (1384).
Under tiden uppväxte den unge konungen; år 1385 förmälde man honom med
Elisabeth (Isabeau) af huset Wittelsbach, dotter till Stefan af Hennegau, och 1388
öfvertog han själf regeringstömmarne. Efter en lofvande början hängaf han sig
emellertid till men för sina andliga och kroppsliga krafter åt det utsväfvande lif, som
fördes bland landets högre klasser; sedan 1392 blef han offer för upprepade anfall
af sinnesförvirring, hvilka till sist satte honom ur stånd att föra regeringen. När-
mast intog nu Filip af Burgund en ledande ställning i riket, men denna gjordes
honom snart stridig af konungens yngre broder, hertigen af Orleans.
Under Johan den Oförskräckte, Filips af Burgund son och efterträdare (sedan
1404) fingo motsatserna mellan partierna ökad skärpa, och då Ludvig af Orleans
den 23 november 1407 med våld bragtes om lifvet på Paris’ gator, tviflade ingen
på att detta var ett verk af Johan. Den senare, som särskildt stödde sig på stads-
befolkningen, framför allt i Paris, innehade icke dess mindre under flere år härskar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
