Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Kyrkoschismernas och de stora konciliernas tid - 12. England och Frankrike under det 15:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då Eugenius visade sig beredvillig att upphäfva de båda ärkebiskoparnes afsättning, så läto
kurfurstarne och med dem en stor del af de öfriga riksständerna förmå sig att förklara
Eugenius sin lydnad (februari 1447). Omedelbart därefter dog Eugenius; med hans efter-
trädare, påfven Nicolaus V, afslöts i februari 1448 konkordatet i Wien, som dock
icke motsvarade de förväntningar man ställt på detsamma. Visserligen blefvo dekreten
i Basel i princip antagna, men under förevändning att kurian måste hållas skadeslös
återinfördes i praktiken i hufvudsak det gamla tillståndet med prebendeförläning genom
påfven jämte öfriga påfliga öfvergrepp, som varit föremål för så mycken klagan. Enstaka
furstar förstodo visserligen att genom särskilda konkordat förskaffa sig speciella fördelar,
men riket som sådant hade blifvit bedraget på arfvet från kyrkomötenas tidehvarf.
Detta närmade sig nu sitt slut. Kyrkomötet i Basel, på hvilket efter Felix V:s val
den radikalare riktningeon alltmer gjorde sig uteslutande gällande, förlorade efter hand
alla sina anhängare. År 1448 lät konung Fredrik utvisa församlingen från Basel.
Den begaf sig nu till Lausanne, men år 1449 förklarade sig mötet slutligen för upplöst
under den formen, att påfve Felix afsade sig sin värdighet, hvarpå församlingen å
sin sida valde Nicolaus V till påfve.
ENGLAND OCH FRANKRIKE UNDER 15. ÅRHUNDRADET
I England efterträddes Edvard III af sin elfvaårige
sonson Rikard II (1377 - 1399), son till Svarte prinsen.
Regentskapet fördes under dennes minderårighet af
hans farbroder Johan, hertig af Lancaster, en orolig och
äregirig man, under hvars förvaltning Englands sista
sydfranska besittningar gingo förlorade. Äfven i sin
inre politik var Lancaster icke lycklig. Hans sträfvan att återföra bondeståndet, som
sedan midten af århundradet svingat sig upp till större ekonomisk själfständighet, till
dess förra beroende, ledde år 1381 till en mycket farlig resning bland de lägre folk-
klasserna, hvarvid adelns landtgårdar vida omkring plundrades och brändes. Äfven
hufvudstaden London föll i de upproriskes händer, och konungen måste personligen
utfästa sig att afskaffa deras tryckande pålagor samt befria dem från lifegenskapen
och dagsverksskyldigheten. Men då nu borgerskapet i London grep till vapen och
äfven den till en början öfverrumplade adeln reste sig, slogs upproret med våld till
marken, hvarpå parlamentet förklarade de medgifvanden, som Rikard gjort de upp-
roriske, för upphäfda. Så blef böndernas nederlag i viss mån äfven konungamak-
tens ; det inledde en period af parlamentsvälde, mot hvilket den uppväxande konungen
ännu 1386 förgäfves satte sig till motvärn. Tre år senare öfvertog han visserligen
regeringen i eget namn, men måste lofva att upprätthålla parlamentets förordningar.
Men inom sig höll han fast vid hoppet att höja kronans makt öfver hvarje konkur-
rerande maktfaktor och att samtidigt taga hämnd på sin ungdoms förtryckare. Han
lade sig vinn om att skaffa sig anhängare, begagnade sig omsorgsfullt af yttre för-
vecklingar och ingick år 1394 ett äktenskapsaftal med en dotter till Karl VI af
Frankrike för att erhålla ett stöd i detta land. Till sist kände han sig stark nog
att förverkliga sina planer. Ett antal stormän fmgo som högförrädare bestiga scha-
votten; äfven konungens onkel, hertig Thomas af Gloucester, togs till fånga och om-
kom inom kort på ett hemlighetsfullt sätt i fängelset. Hertigens af Lancaster son
åter, grefve Henrik af Hereford, hvilken konungen fruktade, måste år 1398 gå i
landsflykt. Men då kort tid därefter Lancaster afled och konungen på olagligt sätt
indrog hans arf, inträffade omslaget. Hereford återvände med en liten skara an-
hängare till England (juli 1399) och höjde upprorsfanan mot Rikard, som intet anande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
