Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Kyrkoschismernas och de stora konciliernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOSCHISMERNAS OCH DE STORA KONCILIERNAS TID.
415
tillbedjandet af hostian. Mot denna riktning, representerad af taboriterna - så
kallade sig dessa ytterlighetsmän efter staden Tabor i Böhmen, där Hus verkat -
trädde de mera moderata kalixtinerna eller utrakvisterna i opposition. De. senare
hade fått sitt namn på grund däraf, att de lade stor vikt på att äfven lekmän skulle
komma i åtnjutande af nattvardskalken, hvilket sedan århundraden kommit ur
bruk, men först af kyrkomötet i Konstanz direkt förbjudits. Dessutom fordrade de
i sitt kyrkopolitiska program af år 1420, de fyra s. k. pragska artiklarne, att evan-
gelium skulle få fritt predikas, att kyrkogodsen skulle sekulariseras, vidare att
prästerskapet skulle föra ett apostoliskt lefnadssätt samt att öfverheten skulle afskaffa
alla dödssynder. Men det var tabo-
riterna som voro handlingens män.
I Johannes Ziska funno de en oförlik-
nelig organisatör och ledare, som
uppfyllde sina hänförda skaror med
krigisk anda och bibragte dem en
sådan manöverfärdighet, att de snart
visade sig öfverlägsna hvarje reguliär
här. I skickligt valda ställningar
erbjöd Ziska fienden drabbning;
vagnborgar skyddade fotfolket, och
Ziska var äfven den förste, som
förstod att på ett effektivt sätt an-
vända artilleriet i fältslaget. För-
skräckelsen bildade förtruppen till
honom själf och hans skaror, och
dessas blotta annalkande var ofta
tillräckligt för att skingra fienden
utan strid.
Blodiga nederlag, som tillfogades
Sigmund vid Nebowid och Deutsch-
Brod (1422), kännetecknade redan
stridens första år. Trots Ziskas död
i Oktober 1424 och allvarliga menings-
skiljaktigheter mellan kalixtiner och
taboriter bibehöllo husiterna sin
ställning, och denna rubbades ej
heller, då Tyska riket intervenerade
till Sigmunds förmån. Under ledning
af prästen Prokopius »den Store»,
Ziskas jämbördige efterföljare, till-
fogade tvärtom husiterna, som åter
blifvit ense, en öfverlägsen tysk här
ett förkrossande nederlag vid Aussig
(1426). Nu först började den blodiga
perioden af dessa strider. Den
moderata riktningen i Böhmen
trängdes tillbaka, taboriterna togo ledningen uteslutande i sina händer och ström-
made nu under förhärjande ströftåg ut öfver landets gränser för att utrota Guds och
evangelii fiender. Österrike, Schlesien, båda Lausitz, Brandenburg, Meissen, Franken,
Oberpfalz härjades skoningslöst under de närmast följande åren, och i Mähren och
delvis äfven i Schlesien träffade husiterna anstalter att sätta sig fast för all framtid.
Förgäfves predikade kurian korståg mot dem: år 1427 togo två korshärar utan
svärdsslag till flykten för husiterna vid Mies och Tachau, och de förnyade, omfattande
rustningar, som företogos under år 1431, fingo ett lika snöpligt resultat framför
staden Taus.
Nu först kom man i Västerlandet till den öfvertygelsen, att man med våld ingenting
kunde uträtta mot husiterna. Man beslöt sig för att slå in på förhandlingarnes väg
Påfven Martin V:s grafvård i kyrkan
S. Giovanni in Laterano, Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
