Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Kyrkoschismernas och de stora konciliernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
kom Neapel år 1385, åtminstone för en kortare tid, under påfvens lydnad. Härpå
lemnade Clemens Italien och slog sig ned i Avignon; det avignonska påfvedömet
blef sålunda återupprättadt, dock fick det väsentligen karaktären af ett motpåfvedöme.
Äfven sedan Urban VI år 1389 nedstigit i grafven, erkändes Clemens ingalunda af
dennes underlydande; kardinalerna valde tvärtom åter en italienare, som kallade sig
Bonifacius IX. Denne åsamkade sig en svår skuld, i det han till Rom öfverförde
det i Avignon praktiserade systemet att utnyttja kyrkan och lekmamiaståndet till den
apostoliska kammarens förmån; ja, han dref det till sin spets, alldeles som om det
gällt att få lika mycket ur den hälft af kristenheten, som stod under hans lydnad,
som de tidigare påfvarne ur densamma i dess helhet.
Med så mycket större ifver yrkade alla bättre element inom den kristna kyrkan
på afskaffandet af denna anstötliga schism. Man föreslog väl, att båda påfvarne
samtidigt skulle förmås att abdikera, eller att en skiljedomstol skulle inkallas; men
det gamla bepröfvade botemedlet för svåra skador och förvecklingar inom den kristna
kyrkan förblef dock fortfarande det ekumeniska konciliet, den allmänna kyrkoför-
samlingen. Till följd af påfvedömets växande makt hade detta visserligen under de
senaste århundradena trängts i bakgrunden, men ur mänsklighetens minne var det
ingalunda utplånadt. Vid tiden för det avignonska påfvedömet hade särskildt Mar-
silius från Padua och William Occam på nytt väckt tanken på ett koncilium till
lif, och mot slutet af århundradet var det i främsta rummet universitetet i Paris,
som lade sin auktoritet och ryktet af sina lärde, en Pierre d’Ailly, en Jean Gerson
m. fl., i vågskålen till förmån för ett koncilium. De senare understöddes af tyskarne
Konrad af Gelnhausen, Henrik af Langenstein m. fl., och en hel flod af skrifter
kommo tanken på ett koncilium att vinna insteg i det allmänna medvetandet.
Kyrkomötet skulle icke blott hafva till uppgift att återställa enheten inom kyrkan,
det skulle äfven genomföra den reform af kyrkan till hufvud och lemmar, som visade
sig allt mer och mer oundgängligen nödvändig. Af afgörande betydelse för frågan
blef Frankrikes hållning, representeradt af det burgundiska partiet, som efter her-
tigens af Orleans mord (slutet af år 1407) fått ett bestämmande iftflytande vid den
svage konung Karl VI:s hof liksom i landet för öfrigt. Detta parti yrkade be-
stämdt på återupprättandet af den kyrkliga enheten i Västerlandet och uppställde
för den i Avignon residerande påfven Benedikt XIII, Clemens’ efterträdare, det
alternativet, att antingen foga sig efter regeringens önskemål eller lemna landet.
Samtidigt uppsade de romerska kardinalerna påfven Gregorius XII, Urban VI:s
tredje efterföljare, sin tro och lydnad, dä han glömt sitt vid upphöjandet på tronen
gifna löfte att i den kyrkliga enhetens intresse eventuellt afsäga sig densamma. Nu
förenade sig de båda kardinalskollegierna och träffade öfverenskommelse om ett eku-
meniskt möte i Pisa, hvarvid Florens utlofvade skydd för båda partierna.
Men konciliet i Pisa, som sammanträdde från den 25 mars till den 7 augusti
1409 och som besöktes af talrika representanter för båda påfvedömena och furstliga
sändebud, gjorde det onda blott ännu värre. Det undansköt de kyrkliga reformerna
till ett nytt koncilium, som skulle sammanträda om tre år, och nöjde sig med att
afsätta de båda påfvarne; därefter valde kardinalerna den 26 juni ärkebiskopen af
Milano, Peter Philärgi från Kandia, en högättad grek, under namn af Alexander V till
påfve. Visserligen trädde England och Frankrike samfäldt på Alexanders sida och
likaså större delen af de tyska furstarne; nien Italien slöt sig öfvervägande till Gre-
gorius XII i Rom, de pyreneiska rikena och Skottland till den i Perpignan resi-
derande Benedikt XIII, och ingen förmådde medla mellan dessa stridiga makter.
Kristenheten hade alltså nu fått tre i stället för två påfvar.
En förändring i detta olyckliga tillstånd åstadkoms först af konung Ladislaus af
Neapel. Denne högtsträfvande och äregirige furste hade knappt kommit till mogen
ålder, förrän han förnyade sin ätts anspråk på Ungern; mea då han icke kunde
mäta sig med Luxemburgaren Sigmund, tog han med kraft åter upp den politik att
göra sig till herre öfver Italien, som drifvits af de första härskarne af huset Anjou.
Redan 1408 besatte han Rom och höll påfven Gregorius i strängt beroende. Men
därefter gaf han sitt stöd åt Johannes XXIII (Baldassare della Cossa), påfven Alexanders
(f 1410) efterträdare och själf neapolitanare, samt förjagade Gregorius. Denne flydde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
