Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Italienska statsbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
denna maktbefogenhet återställde Cola faktiskt ordning och säkerhet, skipade sträng
rättvisa och reformerade förvaltningen och finanserna. Adeln hade redan från början
flytt från staden; då den nu rustade sig att genom ett formligt krigståg återeröfra denna,
ryckte Cola i spetsen för folket den till mötes och tillfogade junkrarne den 20 novem-
ber 1347 framför porten San Lorenzo ett blodigt, ja förkrossande nederlag, från hvilket
dessa aldrig fullt hemtat sig.
Segraren åter antog titeln af romerska folkets tribun och proklamerade dettas
anspråk att härska öfver hvarje jordisk makt. Det var samma idé, från hvilken
äfven Dante utgått i sin politiska skrift om monarkien, och som på visst sätt blifvit
omsatt i praktiken vid Ludwigs af Bayern kejsarkröning. Rienzi åter inkallade kej-
saren och dennes rival, Karl af Mähren, inför sitt forum för att fälla utslaget mellan
dem; äfven skickade han sändebud och lät uppmana alla städer och furstliga herra-
dömen i Italien att sända sina ombud till ett nationellt parlament, som under hans
presidium skulle sammanträda på Capitolium. På så sätt blandades hos Rienzi
nationella synpunkter med de universella; folktribunen kan i viss mening betecknas
som den förste italienaren. Men Rienzi var ingen statsman och saknade öfver hufvud
ett klart omdöme. Allt mer och mer öfverlemnade han sig åt fantastiska drömme-
rier, besittandet af makten berusade honom, och han förlorade all sann insikt i det
verkliga sakläget. Under dessa förhållanden vände sig mängden ifrån honom. Rienzi
själf blef plötsligt, ehuru för sent, varse, att marken gungade under hans fötter. Då
påfven förklarade sig emot honom, förlorade han modet att upprätthålla sin ställning;
han nedlade frivilligt sin makt och drog sig tillbaka från staden till bergstrakternas
ensamhet. Huru och under hvilka omständigheter Cola sju år senare åter kom till
makten i Rom för att efter blott få veckor gå en ömklig undergång till mötes, har
redan i annat sammanhang omnämnts.
Inom Kyrkostaten återupprättade den likalades redan ofvan nämnde påflige legaten
Albornoz den påfliga öfverhögheten åtminstone till det yttre, i det han lät de lokala
maktinnehafvarne, som öfverallt uppstått, fortfarande ega bestånd, men tog dem i
påfvens tjenst som dennes vikarier. Dock bibehöllo de faktiskt sin själfständighet
och uppnådde delvis en viss betydelse, så släkterna Montefeltro i Urbino, Malatesta
i Rimini och Bentivogli i Bologna.
Södra delen af Apenninska halfön intogs af konungariket Neapel, där huset
Anjou bibehållit sig äfven efter förlusten af Sicilien (1282). På Karl I följde år 1285
hans son Karl II, hvars regering i hufvudsak är uppfylld af fruktlösa försök att
återeröfra Sicilien, samt 1309 dennes son Robert, en statsklok furste och tillika en
vän af vetenskaper och konster (till 1343). Beständigt ingrep konungahuset Anjou
såsom det guelfiska partiets skydd och värn i mellersta Italiens öden, dock utan
att lyckas förskaffa sig ett varaktigt inflytande utanför Neapel. Å andra sidan lyckades
det dynastien att förvärfva Ungarn, där efter den arpadiska ättens utslocknande
Karl Robert, en son till Roberts tidigare aflidne broder Karl Martell, erhöll kronan.
Men detta förvärf fick ödesdigra följder för båda linierna af huset Anjou. Arftagerskan
till den neapolitanska grenen, Johanna I, räckte Karl Roberts yngre son Andreas sin
hand; men då denne efter Roberts död på grund af egna rättsanspråk såsom
representant för den äldre linien af sitt hus ville taga makten i Neapel, råkade han
i oenighet med sin gemål och dennas parti i riket och mördades 1345 af drottningens
anhängare. Den senare förmälde sig ånyo med sin kusin Ludvig af Tarent, för
hvilken hon redan förut haft böjelse. Men då kom som sin broders hämnare konung
Ludwig af Ungern med härsmakt till Neapel och satte 1348 rikets krona på sitt
hufvud. Dock väckte hans regemente afsky såsom främlingsvälde, Johanna, som
med kurians hjälp återvände från södra Frankrike, dit hon flytt med sin gemål,
hade lätt möda att åter komma i besittning af härskarmakten. Visserligen utbröto
snart nya partitvister inom konungahuset samt stridigheter i landet; drottningen, en
kvinna med lysande begåfning, gynnare af konst och vetenskap, men sedeslös och
fallen för omåttligt lefnadssätt, visade sig föga vuxen dessa svårigheter. Därtill kom
’osäkerheten i fråga om tronföljden, då Johannas efter Ludvigs af Tarent död ingångna
andra och tredje äktenskap förblefvo barnlösa. Slutligen adopterade hon konung
Karl V:s af Frankrike yngre broder Ludvig, Men ännu voro medlemmar af huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
