Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Italienska statsbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Belluno jämte Friaul, sedermera Bergamo och Brescia (1428); slutligen vann republiken
genomTförräderi Ravenna (1441), med hvilket dess landförvärf fmgo sin afslutning.
I flertalet af dessa städer efterträdde det venezianska herradömet en själfständig,
delvis^ mycket rik inre utveckling under egna signorer, så t. e. släkten Polenta i
Ravenna, hvilken fått odödlig berömmelse genom sin gästvänskap mot den på flykt
stadde Dante. Historiskt mer betydande är Verona, omkring 1250 utgångs- och
medelpunkten för den våldsamme Ezzelino da Romanos härskarmakt; denne efterföljdes
sedermera af ätten della Scala (Scaligeri). Bland denna ätts medlemmar intager Can-
grande (1312-1329) ett framstående rum; han eröfrade Vicenza, ansatte hårdt Padua
och utgjorde som ghibellinernas ledare i nordöstra Italien det hufvudsakliga stödet
för Ludwigs af Bayern italienska politik. Äfven vid hans hof uppehöll sig den store
landsflyktingen från Florens. Under en kortare tid lyckades huset della Scala ut-
sträcka sitt inflytande äfven till Brescia och till och med till Parma och Lucca; men sedan
broder- och släktmord vunnit burskap inom dynastien, gick dess makt tillbaka och
dukade slutligen under för ätten Visconti i Milano (1387). Men om Scaligernas glans-
tid erinras ännu i dag den som besöker Verona af deras grafvårder, som höra till
den italienska gotikens mest fulländade minnesmärken.
Inom det venezianska kommunalväsendet tilltog inflytandet af de rika och förnäma
familjerna, ur hvilka ämbets- och befälsposterna rekryterades, i sådan grad, att dogens
makt alltmer gick tillbaka; i synnerhet var detta fallet sedan det år 1162 tillsatta
»stora rådet» blifvit det suveräna folkets verkställande organ och författningen däri-
genom fått en utprägladt aristokratisk karaktär. Detta råd bestod af 480 medlemmar,
80 från hvarje sestiere (stadsdel), och egde att tillsätta de öfriga statsämbetena.
Vid sidan af detsamma uppstod en slutligen af 300 medlemmar bestående senat,
hvilken omfattade de flesta ämbetsverkens chefer samt de personer, som tidigare
beklädt högre statsämbeten, I spetsen för senaten stod signorta eller det lilla rådet,
ett utskott af tio ledamöter, nämligen dogen, en representant för hvarje sestiere
och de tre öfverhufvudena (capi superiori) för kriminaldomstolen (quarantia). Men
då dessutom de sex savii (sakkunnige), hvilka fungerade som ett utskott till det
stora rådet, vidare de fem savii degli ordini (sakkunnige i krigs- och flottange-
lägenheter), samt slutligen de 1420 tillsatte fem savii på terra ferma fingo säte och
stämma i signorian, uppstod det hemliga statsrådet, det s. k. colleggio, som förberedde
alla statsangelägenheter, innan de kommo inför senaten.
Det venezianska statsväsendets exklusiva karaktär fullbordades genom en lag af
år 1297, vanligen benämnd det stora rådets »stängning», som inskränkte det hittills
vid inga särskilda kompetensbetingelser bundna senatorskapet till de under den sista
tiden inom stora rådet »representerade familjerna samt de dit inkallade borgarnes
efterkommande. Upprepade sammansvärjningar mot republiken, föranledda af den
på detta sätt införda exklusiviteten, blefvo i rätt tid upptäckta och antingen omintet-
gjorda eller med våld undertryckta. Men betänkligt var, att då sålunda delaktig-
heten i utöfvandet af de suveräna rättigheterna inskränktes till omkring 200 familjer
(sedan 1315 förtecknade i den senare s. k. Gyllene boken), hvilka allt mer och mer
förväxlade sitt eget intresse att bibehålla sin usurperade maktställning med det all-
männa statsintresset, en misstroendets anda af alla mot alla vann insteg inom repu-
bliken. Dogen, hvars inflytande man särskildt genom valkapitulationer sökte inskränka,
var detta oaktadt föremål för en ständig misstro, och äfven de enskilda korporatio-
nerna och ämbetsverken öfverbjödo hvarandra i ömsesidig kontroll och uppsikt. I
detta misstroendets anda tillsatte man, först undantagsvis, sedermera från och med
1335 för beständigt, en högsta undersökningskommission, de »tios råd», som, utrus-
tadt med utomordentliga fullmakter, hade att vaka öfver författningen. Det oaktadt
vågade år 1355 dogen Marino Falieri ett försök att kullkasta statsskicket, men miss-
lyckades till följd af de tios verksamhet. Från denna tid bibehöll sig den aristokra-
tiska författningen orubbad; massan af folket var fullständigt utesluten från delta-
gande i regeringen, ehuru visserligen på samma gång skyddad för godtycke. I det
stora hela möjliggjorde dock Venedigs författning de högsta prestationer, så länge
statsmannaanda, fosterlandskärlek och offervillighet voro till finnandes hos dess högsta
aristokrati, nobili, åtminstone till långt in på 1500-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
