Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Italienska statsbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ITALIENSKA STATSBILDNINGAR
Den splittring, som kännetecknar det medeltida Italiens statslif, hade
sin hufvudsakliga orsak i den påfliga kurians säte på halfön, hvilken på
samma gång var den ideella medelpunkten för kejsardömet. Det var
framför allt härigenom som uppkomsten af en nationell centralmakt för-
hindrades. Äfven de ansatser, som gjordes af Staufernas schwabiska
härskarhus och därefter af den franska dynastien Anjou att utöfva ett
bestämmande inflytande på halfön, ledde icke till målet; det förra miss-
lyckades på grund af såväl påfvedömets som det nord- och mellanitalienska
borgerskapets motstånd; huset Anjou däremot såg sina planer korsade
genom Siciliens lösslitande, hvarigenom en gräns sattes för dess makt-
utveckling.
Emellertid hade på italiensk mark grunden lagts till uppkomsten af
ett stort antal smärre, lifskraftiga territorialstater af mestadels municipal
karaktär. De italienska städerna hade redan på 1000-talet börjat taga de
offentliga rättigheter, som sedan den karolingiska tiden tillkommit biskopen
eller grefven såsom riksämbetsmän, i egna händer, samt öfverlemna utöf-
vandet af desamma åt i spetsen för stadsstyrelsen ställda konsuler. När
under korstågens tidehvarf städerna fingo en ekonomiskt starkare ställning,
höjdes äfven deras politika betydelse. De utvidgade sitt område genom
att lägga under sig angränsande smärre kommuner och herradömen, sökte
så vidt möjligt att förskaffa sig öfverhöghet öfver sin biskops eller förre
herres jordbesittningar, samt att göra dessa själfva till sina undersåtar
genom att påtvinga dem sina stadsstatuter, äfvensom att lägga under sig
herrelösa riksdomäner. Staden blef till en krigisk makt med växande
inflytande: liksom i Tyskland bildades landshögheter, territorier, men här
under kommunal öfverhöghet. Vid sidan af konsuln funno vi vanligen ett stort och
ett litet råd, valda bland de anseddaste familjerna. Men sedermera fordrade äfven
de lägre stånden andel i stadens styrelse, så t. ex. handtverkarebefolkningen, som
genom bortfallandet af den forna öfverhögheten frigjorts och sammanslutit sig i
skrån. Det lyckades äfven för dessa lägre stånd, om än efter mer eller mindre
långvariga strider, att som fullt berättigade medlemmar blifva upptagna i den gamla
borgarkommunen eller att organisera sig om en särskild kommun under egna tjenstemän.
Sannolikt till följd af dessa inre förvecklingar kom konsulernas regemente från omkring
1200 ur bruk, och man föredrog att lägga den verkställande makten i händerna på
en enskild ämbetsman, den s. k. podestå, hvilken vanligen icke utsågs bland stadens
borgerskap, utan inkallades utifrån, för det mesta blott på ett år.
Men då på detta sätt inom ett inskränkt område ett stort antal små, själfständiga
herravälden bildades, kunde stridigheter så mycket mindre uteblifva, som man
saknade en öfverordnad makt, den där hade kunnat förhjälpa den enskilde till hans
rätt och tillbakavisa obefogade anspråk. Så framkallade tvistigheter mellan grannarne
och rivaliteten om handeln, men framför allt det ömsesidiga behofvet af utvidgning,
en nästan exempellös strid af alla emot alla. Äfven principiella motsatser spelade
därvidlag in, så framför allt mellan det påfliga partiet eller guelferna och kejsarens
anhängare eller ghibellinerna, partinamn, som flerstädes bibehöllo sig äfven sedan
förhållandet till påfvedöme och kejsarmakt förlorat sin betydelse. Med de gamla
partinamnen åter tändes inom de enskilda kommunerna tvedräktens låga, vare sig i
samband med ståndsstriderna, hvarvid det demokratiska partiet ofta betecknade sig
som guelfer, stadsadeln som ghibelliner, eller till följd af tillfälliga eller personliga
anledningar, som t. ex. afund mellan enstaka ledande familjer och deras anhang. I
dylika fall kunde det inträffa, att enskilda patricierfamiljer såsom det lägre folkets
förespråkare trädde i opposition till sina ståndsbröder. Men fick ett parti öfvermakt
i en stad, så besatte det alla ämbeten med sina anhängare och dref motståndarne i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
