Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Det tyska riket under det 14:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
388 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
erkänna dem omfattande privilegier. Öfver hufvud taget höjdes hansans anseende under
tiden för Danmarks vanmakt och förbundet slöt sig nu fastare tillsamman under Lübecks
ledarskap. Men en ny, allvarsam fara bereddes det af dess forne skyddsling, konung
Valdemar. Sedan han återeröfrat Skåne, som under Danmarks svaghetstid gått förloradt
till Sverige, ville han icke stadfästa hanseaternas privilegier på det där i stor skala
bedrifna sillfisket, och under fortgången af det svenska kriget sträckte han sin hand
äfven till Gottland och tillintetgjorde genom utpressning af betungande krigskontributioner
Visbys blomstring. Nu utrustade Lübeck tillsammans med de vendiska städerna en flotta,
som angrep Helsingborg, men blef tillbakaslagen (1362). Därpå ingicks ett fördrag;
men då Valdemar fortfor att kränka de hanseatiska privilegierna inom området för
sin makt, så beslöt sig förbundet på konfederationsdagen i Köln 1367 slutligen för
krig och vann för detsamma äfven huset Mecklenburg jämte den därifrån härstam-
mande svenske konungen Albrekt samt den holsteinska adeln. Under högsta befäl
af den lubeckske borgmästaren Bruno Warendorp vände man sig år 1368 mot
Köpenhamn, som eröfrades och förstördes; därpå hemsökte hanseaterna Skåne och
de danska öarne. År 1369 föll Helsingborg, under det att samtidigt nederländarne
tuktade konungen af Norge i egenskap af Valdemars förbundsbroder. Då slutligen
äfven den danska adeln reste sig mot sin konung, måste denne fly från sitt land,
medan det af honom tillsatta riksrådet i Stralsund slöt en fred (1370), som på det
bestämdaste häfdade hanseaternas öfvermakt. De erhöllo ett fullständigt och uteslutande
kommersiellt herravälde öfver Danmark och Norge; visserligen återinsattes Valdemar,
men efter honom skulle blott den blifva konung, som efter att hafva stadfäst deras
privilegier vann städernas erkännande.
Att hansan kunde fira så stora triumfer är så mycket förundransvärdare, som
förbundet saknade så godt som alla förutsättningar för en enhetligt sluten statsmakt.
Det vanns hvarken någon utvecklad finansiell eller militär organisation; i allmänhet
var det blott de närmast intresserade städerna, som i hyarje enskildt fall enligt
särskild öfverenskommelse lemnade fartyg och manskap. Äfven hattsedagarne, som
allt efter behof utlystes, vanligen till Lübeck, och på hvilka mafi skulle rådpläga
och besluta öfver gemensamma angelägenheter, besöktes ingalunda af alla städer. Dock
voro deras »recesser» bindande för samtliga medlemmar, och en enskild stads urakt-
låtenhet att ställa sig dem till efterrättelse eller öfverträdelse af desamma medförde
dess »förhansande», d. v. s. uteslutande från alla förbundets rättigheter. Det var just
dessa ekonomiska fördelar som utgjorde det enande bandet inom förbundet; de kunde
blott uppnås och framför allt bibehållas därigenom, att en stod för alla och alla för
en. Förbundet ensamt garanterade den enskilde köpmannen i främmande land och
på handelsresor säkerhet till sin person, befrielse från Grundruhrrecht och strandrätt,
fritagande från ansvarighet för landsmäns skuldförbindelser, rättshjälp, tullfrihet, eget
rättsskydd o. s. v. Till hansan åter hörde icke endast sjöstäderna från Reval till
Amsterdam, utan äfven ett icke ringa antal städer i det inre af landet, såsom Berlin,
Stendal, Magdeburg, Halberstadt, Göttingen, Goslar, Braunschweig, Hildesheim, Han-
nover, Liineburg, Miinster, Soest, Dortmund, ja till och med Breslau och Krakau. I
motsats till förhållandet i Sydtyskland, där vi i det väsentliga hafva att göra med riks-
städer, åtnjöt ensamt Lübeck af 80 till 100 tyska hansestäder obestridlig riksfrihet.
Bland hansans utländska kolonier stå i främsta rummet de i Novgorod (den s. k.
»Peterhof»), Bergen, London (»Stahlhof») och Briigge; de för längre eller kortare tid
här bosatta köpmännen hade egen rätt och egna ämbetsmän samt med undantag af
Briigge egna bonings-, salu- och församlingshus. Af stor betydelse för hanseaterna
var äfven Skåne på grund af sillfångsten; vid tiden för sillfisket på sensommaren
voro där tusentals människor i hanseaternas tjenst sysselsatta med fångst och insaltning
af fisken, hvilken därefter såsom fastlagsföda fraktades till alla delar af Tyskland
samt till Frankrike och England.
Ungefär samtidigt med det tyska hanseförbundet uppnådde äfven det tyska riddar-
förbundet i Preussen en hög blomstring. Den slutliga gränsen för dess herravälde
nåddes i början af 1300-talet genom förvärfvet af Pommerellen, landet vid nedre Weichsel
till Netze i väster; det var här, i närheten af det som tysk stad kraftigt uppblomsrande
Danzig, som »Marienburg» reste sig, dit den sedan Akkos fall så att säga hemlöse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
