Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Påfvedöme och kyrka intill Bonifacius VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅFVEDÖME OCH KYRKA INTILL BONIFACIUS VIII.
329
Påfvarne, som gjorde anspråk på länsöfverhöghet till såväl Neapel som Sicilien,
kommo trofast huset Anjou till hjälp, när det var fråga om att återvinna Sicilien. A
andra sidan beredde dem den omständigheten, att deras mäktiga beskyddare nu
måste rikta hela sin uppmärksamhet på Sicilien, luft och befriade dem från ett full-
ständigt beroende. Men - den återvunna handlingsfriheten dref kurian i armarne
på den anarki, som rasade i hela Italien, och påfvedömet blef ett byte för de par-
tier, som bekämpade hvarandra i staden Rom, i Kyrkostaten, ja till och med i det
heliga kollegiet. . Påfvarne, icke ens den andre i ordningen efter Martin, Nicolaus IV
(1288-1292), den förste franciskanerbroder, som burit den påfliga tiaran, kunde
behärska dessa par- ____
enfald valet, men
kom mycket snart
till insikt om, att
han var fullkomligt
inkompetent att
blifva efterträdare
till en Gregorius VII
och en Innocentius
III. Efter fem må-
nader afsade han
sig ämbetet - det
första såväl som
det sista exemplet
på en sådan afsä-
gelse, och nu valdes
inom kort tid den
mest framstående
och betydande af
kardinalerna, Bene-
dictus, tillhörande
den högförnäma
romerska ätten Ga-
etani, en man med
tier. De hade intet
att säga i sin
hufvudstad. Endast
sällan och då en-
dast för kort tid
residerade påfvarne
i Rom. I regel
uppehöllo de sig i
en eller annan be-
fäst ort inom deras
område. Efter Ni-
colai död följde åter
en lång ledighet,
eftersom man icke
kunde ena sig om
en betydande per-
son, som kunde
hafva kraft att
under så upprörda
tider sköta rodret.
Det slutliga valet
blef det besynner-
ligaste, som någon-
sin förekommit. I
juli 1294 förenade
man sig om att
välja en man, som
hållit sig undan från
världen, eremiten
Peter från berget
Murrhone i Abruz-
zerna. Han, icke
mindre öfverraskad
än världen i öfrigt,
mottog i barnslig
Bonifacius VIII förkunnar den första
jubileumsaflaten.
Målning af Giotto di Bondone i Lateranen i Rom.
stora anlag och ett
betydande vetande,
väl kännande de
världsliga förhål-
landena, anspråks-
full och härsklysten,
van att gå fram
mot sitt mål utan
att taga ringaste
hänsyn till andras
rättigheter och in-
tressen.
BonifaciustVIII,
så kallade sig den nye påfven (1294-1303), hade som kardinal tillhört det guelfisk-
angiovinska partiet. När han valdes, hade han haft stöd af konung Karl II af Neapel.
Som påfve nedslog han det motsatta partiet inom Kyrkostaten och kardinalskollegiet,
i främsta rummet dess ledare, de af Nicolaus IV gynnade medlemmarne af huset
Colonna. Han bröt ned deras borgar på Campagnan, han fråntog dem deras vid-
sträckta besittningar och öfverlemnade dem åt sina fränder af huset Gaetani. Denna
ännu betydande ätt har honom att tacka för sin makt.
Men Bonifacius sträfvade mot ännu högre mål. Han ville icke endast göra den
heliga stolens anseende till en bestämmande makt i Italien, han drömde äfven om
att, stödd på utvecklingen, som slagit kejsardömet i spillror och inom kyrkan upp-
höjt påfvedömet till oinskränkt härskare, fullt förverkliga hvad Gregorius VII och
Världshistoria II. 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
