Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Påfvedöme och kyrka intill Bonifacius VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
hade bidragit till detta rikes stegring i makt, de hade dragit till sig och gynnat
Frankrike för att få en motvikt till kejsardömet och hade därigenom i kritiska tider
fått hjälp. Till följd däraf hade ett franskt inflytande vunnit insteg i kurian,
hvars politik drogs of ver åt franskt håll i högre grad än påfvedömets intressen
tålde vid.
Denna politik är att räkna från år 1261, då fransmannen Urban IV upphöjdes på
Sankt Peters stol. Under hans företrädare Alexander IV hade det kunnat inträffa, att
Hohenstaufen eller Staufen Manfred, som söndrat sig från ättens tyska linie och gjort sig
till själfständig herre öfver Neapel-Sicilien, i denna sin egenskap blifvit erkänd af den
heliga stolen. Urban åter ville bekämpa Stauferna allestädes. Han frånkände Manfred
den krona han hade vunnit och lemnade den åt en fransk prins Karl af Anjou, grefve
af Provence, hvilken på påfvens kallelse hade infunnit sig i Italien i spetsen för en
utvald fransk riddarskara. År 1266 slog han Manfred i en blodig strid, och när
två år senare Manfreds brorson Konradin kom för att öfvertaga arfvet efter farbrodern,
lyktade han, den rättmätige arfvingen, sina dagar på schavotten, som var uppförd i
usurpatorns hufvudstad Neapel. Med Karl af Anjou triumferade påfven, visserligen icke
Urban, ty han afled redan år 1265, utan hans efterträdare Clemens IV, äfven han
en fransman. Så starkt var det franska elementet i kurian. Också hade Urban
rekryterat kardinalskollegiet i främsta rummet med landsmän. Segervinnaren Karl
utnämndes till romersk senator, d. v. s. tilll skyddsherre för kristenhetens hufvudstad.
När kejsartronen blef ledig gjorde Clemens samme Karl till riksvikarie i Toskana.
Denne var således herre öfver södra Italien, hade en stark ställning inom halföns
midtdel, och redan tidigare hade han, utgående från Provence, sökt vinna fast fot i
norra Italien. Dessutom hade Karl, hvars broder var konung Ludvig den Helige,
ett starkt ryggstöd i Frankrike. Vi kunna då icke undra öfver att man i kurian
började befara att nedsättas till att blifva ett verktyg i den förbundne furstens
händer, och att till följd däraf ett motsatt inflytande började göra sig gällande. Clemens IV
dog år 1268. Det var fråga om att för tredje gången få en fransk påfve. Man
satte sig till motvärn, striden blef seg. Först efter tre år valdes Teobaldo Visconti
från Piacenza, hvilken antog namnet Gregorius X (1271-1276), och efter honom kom
Nicolaus III, en romare af den gamla, förnäma Orsinisläkten (1277-1280). Båda
sökte icke utan framgång att hämma det mäktiga franska inflytandet. Gregorius
bidrog kraftigt att göra om intet Frankrikes sträfvan att vinna den romerska konunga-
kronan. Med Nicolaus III kom en större kraft i kurians politik. Tack vare honom
förlorade Karl af Neapel-Anjou såväl värdigheten som romersk senator som ock
riksvikariatet i Toskana. Båda dessa påfvar lade sig vinn om att konsolidera och
vidga kyrkostaten. Men vid nästa valkonselj kom åter en fransman på den heliga
stolen, en f. d. kaplan hos konung Karl, hvilken efter Frankrikes skyddshelgon den
helige biskop Martin af Tours antog namnet Martin IV (1281-1285). Hans hängif-
venhet till huset.Anjou kände inga gränser. Konung Karl kände sig nu säker med afse-
ende på Italien och började rusta för att verkställa gamla planer riktade mot Byzans.
Han hoppades i sin person kunna återupplifva det latinska kejsardömet, och den
lydaktige påfven skyndade att främja landsmannens företag genom att utfärda bann-
lysningsbullor mot den östromerske kejsaren.
Men just när konung Karl befann sig på höjden af sin makt, träffades han, Konradins
mördare, af ett slag, som gjorde ett slut på alla storhetsplaner. På Siciliens vul-
kaniska mark inträffade ett utbrott, lika plötsligt som fruktansvärd!. Befolkningen,
som lidit nog af usurpatorns hårda regemente, reste sig mot honom för att taga
makten i egna händer - det första fall medeltidens historia har att uppvisa af en
folkresning mot dynastiska anspråk och diplomatiska fördrag. Under den s. k. sicilianska
aftonsången, som började i Palermo den 30 mars 1282, dödades alla fransmän som
befunno sig på ön, och med det franska väldet där var det slut. Det segerrika folket
öfverlemnade kronan åt don Pedro, konung af Aragonien, mag till Staufen Manfred.
Huset Anjou ville naturligtvis icke låta sig nöja därmed. Under tjugu år har det
med all makt sökt att hämnas och åter bringa den sköna ön under sitt herravälde.
Längre kom det emellertid icke än till besittningen af Neapel. Sicilien, under namn
af konungariket Trinakrien, tillhörde don Pedros ättlingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
