Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den tyska nationen och kejsardömet - 19. Den tyska nationen och kejsardömet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN TYSKA NATIONEN OCH KEJSARDÖMET
Bland den latinska kristenhetens stater höjde sig det
. ^sS^töS&SKiKy tyska konungadömet under det 10:de århundradet öfver
alla andra och fick och behöll i glansen af imperiet led-
ningen af kristenheten. Ett verkligt herravälde öfver hela
den västerländska kristenheten hafva kejsarne visserligen
aldrig utöfvat - utom Tyskland hafva de blott härskat i Burgund och Italien, som
voro anslutna till Tyska riket, och äfven här endast öfvergående, nämligen blott
så länge de där underhöllo en öfverlägsen krigsmakt. Kejsardömet var icke ett
område med fasta gränser och rättigheter, icke ett geografiskt begrepp, utan endast
ett ideellt. Det var
ten med den karo-
lingiska monarkien
förlorat sin verkan,
och för det andra
däri, att tanken på
världsriket under-
stödde, om icke
rent af möjliggjorde
tanken på de kristna
folkens enhet och
organisation som
världskyrka.
Kyrkans organi-
sation hade under
de fem första år-
hundradena ända
till det västerländ-
ska kejsardömets
undergång (476) ut-
vecklat sig i an-
slutning till det
romerska kejsarri-
kets politiska orga-
nisation i provin-
ser och municipier.
För bibehållan-
det och fortbild-
ningen af denna
kyrkliga organi-
sation var det därför
af afgörande betydelse, att det romerska kejsardömet erhöll ett slags fortsättning, om
också endast ideell. Karl den Store uppfattade kyrkan uteslutande som en rikskyrka,
och biskopen af Rom, som ärades som ett öfverhufvud af alla folk, som läste sina
böner på latin, var hans undersåte. Han egnade kejsaren, adorationen, ett slags hyll-
ning, som liknade tillbedjan och var bruklig i Konstantinopel, och ännu 824, alltså under
den annars af kyrkan beroende kejsar Ludvig den Fromme, påbjöds af den frankiska
regeringen, att alla romare skulle svärja kejsaren trohetsed. En påfve fick icke invigas,
förrän han mottagit kejsarens medgifvande och svurit honom den föreskrifna eden.
Kejsardömet bildade den ram, inom hvilken medeltidens kyrka tog form. Kejsardömet
tillförsäkrade det skydd, hvarigenom påfvedömet befriades från trycket af den romerska
snarare en efter-
klang från det
romerska riket, en
i människornas sin-
nen lefvaride erin-
ran om detta världs-
rike utan verklig-
hetens brister, icke
en förnyelse af
detta rike.
Men den histo-
riska betydelsen af
den tyska nationens
imperium var därför
icke ringa, den har
fastmer varit myc-
ket stor och kan
knappast öfverskat-
tas. Denna bety-
delse ligger för det
första däri, att
Västerlandets stater
genom detsamma
kände sig som ett
samfund, och att
denna känsla fort-
for, äfven sedan
erinringen om den
forna samhörighe-
Nationerna hylla kejsar Otto II.
Miniatyr ur Registrum Gregoriii Chantilly (franska dep.Oise).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
