Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Kultur och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare kallade tyskar, picarder och normander -, som hvar för sig bildade en kår,
men som valde en gemensam styresman, rektorn. Den filosofiska fakultetens rektor
blef under loppet af det 13:de århundradet universitetets rektor.
Oxford uppstod på samma sätt som Paris, men dess författning var icke alldeles
lika. I Bologna, Modena, Padua och andra orter ordnade städerna studieförhållan-
dena genom öfverenskommelser med scholarerna, aflönade professorerna och skaffade
privilegier af påfve och kejsare. I Neapel grundade kejsar Fredrik II universitet
såsom en statsinstitution, i Lerida konungen och staden gemensamt. Sålunda rådde
i enskildheter stor omväxling, men resultatet blef öfverallt detsamma, att ett talrikt
stånd af yrkeslärda utbildades, som i universiteten vunno organisationer,.hvarigenom
deras inflytande betydligt ökades. Detta stånd omfattade både lekmän och andliga.
Några af dessa lekmän hade kyrkliga prebenden och mottogo väl också de lägre
graderna af prästvigning liksom många innehafvare af kanonikat, som icke heller
voro präster. Medlemskap af universitetet gjorde ingen till andlig, och det fanns
intet universitet, som endast mottog andliga. Till rektor i Bologna borde endast en
präst väljas, men det var nog, om han mottagit den lägre vigningen och icke hade
någon legitim hustru. Professorerna i Bologna kunde få vara gifta, men icke de
i Paris, emedan Parisuniversitetet var närmare förenadt med kyrkan redan genom
kapitelkanslerns rättigheter och genom de med prebenden utrustade kollegierna. De
af universiteten förlänade titlarne, särskildt titeln af teologie doktor och doktor af
bägge rätterna (juris utriasque doctor), den kanoniska och romerska, eller endera af
bägge, men äfven titeln af medicine doktor och magister artium betraktades som ett
slags adlig titel samt såsom grund till en högre rang i samhället. »Klädedräktsför-
ordningar och öfverflödsförordningar behandlade doktorn som en adelsman. Vid
festligheter var en hedersplats honom förbehållen, och vid processioner hade han
försteget på många platser.» Detta hade till följd, att man genom höga afgifter in-
skränkte doktorspromotionen till en ganska liten krets och särskildt uteslöt obemed-
lade. Dock kunde en stor begåfning öfvervinna svårigheterna. Vetenskapen bildade
hädanefter en väg till rang, inflytande och stora inkomster, och den ära, som omgaf
vetenskapens firade furstar, kastade sin glans öfver alla lärde. Vidare erhöllo de,
som hade studerat, sysselsättning i hundratal och tusental i korporationer och hos
större eller mindre herrar. Utbildningen af ämbetsmannaståndet, öppnandet af skolor,
det tilltagande bruket af skriftligt förfarande i affärs- och rättslifvet, handelns upp-
blomstring: dessa och andra faktorer i samhället, som utbildade sig allt rikare sedan
midten af det 12:te århundradet, skapade tillfälle till och väckte hos allt flere håg för
att studera och egna sig åt litterära sysselsättningar utan att blifva präster. Detta
uteslöt naturligtvis icke, att de förvärfvade kyrkliga prebenden. Kyrkan hade så
oerhörda rikedomar, särskildt jordegendom, att stat och folk icke hade kunnat fylla
viktiga uppgifter, om hon icke hade gjort sina rikedomar tillgängliga. Liksom hon i
det 8:de århundradet måst lemna medel till utrustning af vasallhärarne, med hvilka de
karolingiska konungarne tillbakaslogo morerna, värnade freden och underkufvade de
hedniska saksarne, så har medeltidens länsstat lika litet kunnat undvara de kyrkliga
bidrageri. En stor del af territorierna utgjordes af andliga län. Furstarnes och de
stora herrarnes familjer försörjde sina yngre söner och döttrar i de rika stiften. En
mängd städer hafva uppstått på kyrkornas och klostrens mark, och till sist måste
kyrkogodsen äfven tjena till att utrusta skolorna och det vid dem utbildade lärda
ståndet. Liksom regnet faller ur molnet på jorden och åter stiger upp som töcken
och dimma för alt åter falla ned, i samma kretslopp gingo godsen genom donation
till kyrkan för att i mångfaldiga former gå ifrån henne och ställas i världsliga
syftens tjenst. Det bör särskildt betonas, att kyrkans egodelar äfven tjenade till ut-
rustningen af ett samhällslager med en viss förnämlighet, såsom ämbetsmän, militärer,
rådgifvare, furstegunstlingar, professorer och studenter, som dels anslöto sig till klerus
genom att mottaga den lägre vigningen utan att dock i verkligheten blifva präster,
dels fortforo att helt och hållet vara lekmän och utan den nyssnämnda förklädnaden
åtnjöto fördelar af kyrkans gods. Bägge grupperna hafva bidragit till att fylla klyftan
mellan klerker och lekmän och att sålunda bereda marken för den nya tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
