Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Kultur och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
genom de hedniska ämnena. Äfven så betydande män som Gregorius I intogo denna
ängsliga ståndpunkt. Men denna uppfattning har aldrig segrat. Kyrkan kunde icke
umbära den i forntidens litteratur gifna skolan för anden och de i denna samlade
förråden af vetande. Kyrkoläran var ju själf en produkt af de lärda behofven och
förutsättningarne under kejsartidens första århundraden. De arianska striderna om
Kristi person, som under det 4: de århundradet läto tusentals människor besinningslöst
tvista om ett enda ord, eller de monofysitiska och monoteletiska striderna från det örte
till det 7:de århundradet, som förnyade de arianska striderna under ett annat slagord:
dessa och liknande teologiska konflikter fyllde kyrkan med lärda akter och lärda
problem och tvingade henne att vårda vetenskapen och bevara den vetenskapliga
apparaten. Därtill medverkade äfven, att många af de stora kyrkolärarne i de första
århundradena, från Origenes omkr. år 200 till Augustinus omkr. år 400, hade utgått
ur de lärdes krets. Sedan Rom höjt sitt historiska anspråk på den högsta ledningen
af kristenheten och därigenom väckt andra biskopars opposition, så att bl. a.
biskoparne i Nordafrika år 424 i en lärd afhandling påvisade den förfalskning, som
Rom företagit till förmån för sina anspråk, och då senare i Konstantinopel uppstod
en rival, som hade den antika vetenskapen i stor omfattning till sitt förfogande, så
kunde den västerländska kyrkan omöjligt afstå från den vetenskapliga skolningen. Den
karolingiska perioden blef vittne till en kraftig pånyttfödelse af det litterära lifvet, en
renässans af icke endast kejsartidens poetiska lekverk utan äfven allvarliga försök af
dess vetenskapliga arbete. Detta gäller äfven om de följande århundradena. Man
gjorde inga egna forskningar. Sanningen, som är vetandets värde, syntes redan
vunnen och samlad i de gamles skrifter. Att göra denna skatt af vetande till sin
egen, att förstå denna vishet i den uppenbarade sanningens ande, det var uppgiften.
Ett kvickhufvud har sagt, att skolastik är ett försök att drifva trons kamel genom förnuftets
nålsöga, alltså intet allvarligt filosoferande, utan en lek med begrepp, en skenbar under-
sökning, företagen af personer, som stå under tvånget af en fixerad lära. Men detta är
endast den ena sidan af saken. Det 12:te och 13:de århundradet var en period af kraftigt
vetenskapligt lif, som gaf den äkta begåfningen, den verklige tänkaren månget medel
att försvara sin själfständighet. Under förutsättning att i nödfall underkasta sig
kyrkans utslag, men i förhoppning att forskningen till sist skulle låta förena sig med
kyrkoläran, djärfdes till och med präster och munkar tränga långt, ända till kun-
skapens gränser. Många af de berömdaste skolastikerna jämte raden af okända, men
trogna lärjungar uttalade med djärf frimodighet, hvad de trodde sig hafva funnit,
och försvarade sina meningar med eftertryck. Kyrkans dogmbildning var ännu icke
afslutad, och mången lära, som nu är anbefalld, var då föremål för dryftning. Icke
blott naturer som Abelard hafva vågat ådraga sig misstanke för kätteri, äfven Bernhard
af Clairvaux och till och med Thomas af Aquino blefvo angripna för falsk lära. Bernhard
af Clairvaux förblef fast i motståndet mot den redan då gynnade läran om jungfru
Marias obefläckade aflelse, som han bekämpade med den träffande invändningen, att
man på samma grunder lika gärna kunde fordra obefläckade aflelser för hennes för-
äldrar, farföräldrar o. s. v.
Men i alla fall låg det i motsägelsen mellan kyrkoläran och Aristoteles’ och den
öfriga klassiska litteraturens sätt att tänka en frestelse till spetsfundigheter och vilse-
ledande konstgrepp. Och i skolornas och universitetens förkärlek för disputationer
fann den ständig näring. Man uppställde vanligen teser, som man visst icke ville
försvara på allvar, och man kunde vara säker om bifall, om man hade uppställt rätt
vågade satser och till sist bevisat, att de dock läto tyda sig i kyrkans anda. Då en
gång (omkr. 1200) Simon af Tournai i Paris hade försvarat rätt djärfva satser om
Treenigheten och nu blef lyckönskad för den skarpsinnighet, hvarmed han bringat
dessa satser och kyrkans lära i öfverensstämmelse med hvarandra, brast han i skratt
och sade: »O, lille Jesus, lille Jesus, hur har jag icke i dag försvarat och upphöjt
din lära, men sannerligen, om jag i ond afsikt hade velat angripa den, hade jag
kunnat anföra långt starkare grunder och bevis.» Han synes nu blott hafva varit en
ovanligt djärf yngling, men äfven den bäste kunde förfalla till denna förbannelse.
Den som kyrkans förnämste pelare prisade Thomas af Aquino afhandlade med samma
obekymrade dialektik den lika dåraktiga som otillständiga frågan, om någon kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
