Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PAFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
i hvarje fall att nämna !i främsta rummet bland de faktorer, som framkallade stads-
väsen och stadsordning.
Men sedan en gång begreppet stadsmenighet var utbildadt, och människorna,
särskildt furstarne, fått ögonen öppnade för värdet af ett dylikt säte för stegradt
mänskligt lif, blef det fråga om ett planmässigt ordnande af dylika platser. Städernas
rättigheter voro mycket olika. Dock utbildade sig under loppet af det llrte århundradet
vissa grunddrag, som öfverallt återkomma.
Staden bildade i regel ett särskildt jurisdiktionsområde under en borgmästare, som
utöfvade polismakten och domarmakten. Han motsvarade centenarien eller cent-
grefven. Hals- och handrätt erhöllo stadsdomstolarne först i det 13:de århundradet och
då blott i de mera betydande städerna. Stadsdomarnes titlar voro olika: borggrefve,
fogde och borgmästare. Samma titlar betecknade ingalunda alltid samma kompetens.
Utnämningen af borggrefven eller stadsdomaren tillkom stadens herre, d. v. s. inne-
hafvaren af det grefliga territorium, i hvilket staden låg. I många tyska städer,
särskildt biskopsstäderna, var stadens herre tillika egare af jorden och hade till följd
däraf mer eller mindre tryckande ekonomiska rättigheter öfver en stor del af befolkningen.
Skyldigheterna till jordegaren mildrades snart eller bortföllo alldeles. Några herrar
afstodo frivilligt från invånarnes skyldigheter, för att staden hastigare skulle uppblomstra,
andra måste afstå från dem af nödtvång eller på grund af öfverenskommelse.
Emellertid behöllo dock i de flesta städer de forna herrarne en del af den offentliga
makten och intogo därigenom ställningen af ett slags öfverhet öfver staden. För sin
uppblomstring var den för öfrigt icke så mycket beroende af att fullständigt för-
värfva domsrätten, som man skulle kunna tro. Stadsförvaltningen hade utom juris-
diktionen en massa andra uppgifter: vården om allmän egendom, förordnandet om
mått och vikt, de mångfaldiga svårigheter, som härflöto ur mynt- och tullförhållanden,
utöfvandet af mynträtten, som städerna ofta förvärfvade, omsorgen om vägar, broar,
befästningar, kyrkor och andra byggnader, fördrag med grannområdena, upptagande
af främlingar som borgare, affärer med andliga korporationer inom och utom staden,
konflikter med dylika korporationer och tusen liknande saker. Till sist och framför
allt: anskaffandet af penningar för alla dessa uppgifter. Stadsmenighetens organ,
som det ålåg att sköta denna vidlyftiga förvaltning, var rådet, ett utskott ur menig-
heten, bildadt på samma sätt som en gång tingsmenigheten i »rachimburgi» skapade
sig ett utskott för domstolsärendenas regelbundna skötsel. Rådet utöfvade äfven
domsrätt, men ursprungligen blott som en själftagen befogenhet å menighetens vägnar,
liksom äfven andra sammanslutningar utöfvade domsrätt öfver sina medlemmar utan
att därför utesluta möjligheten af en senare dom af de ordinarie domstolarne.
För utöfvandet af den offentliga domsrätten under stadsdomaren, borggrefven eller
fogden tillsattes en nämnd af rådmän. På denna nämnd hafva mångenstädes rådets
funktioner öfverflyttats, medan rådsherrarne på andra platser kallats till rådmän.
I bägge fallen tyckas rådsherre och rådman identiska, men det var endast en
förening af olika befattningar hos samma personer, och denna förening möter oss
visst icke alltid och allestädes.
Rådet delade sig i utskott för de olika ärendenas behandling. Det skapade åt
sig en del underordnade tjenstemän och såg snart en mängd mindre sammanslutningar
uppväxa bredvid sig, såsom handtverksgillen, som vi vanligen kalla skrån, och andra
gillen af köpmän, sjöfarande och andra. De sörjde för ett noggrant iakttagande af
yrkesreglerna, straffade brott mot föreskrifterna, bestämde om lärlingarnes utbildning
och gesällernas ställning, sleto tvister, förvärfvade jordegendom, öfvertogo vissa upp-
gifter för* stadens försvar, bildade afdelningar i stadens uppbåd och fyllde sålunda en
väsentlig del af de offentliga uppgifterna. Mellan skråna, gillena och öfriga samman-
slutningar, men framför allt mellan städernas patriciat eller storborgardöme och
småborgarne rådde hvarjehanda täflan men också ofta afund. Kommunens offentliga
angelägenheter blefvo därigenom ibland befordrade, ibland hämmade, dock icke i läng-
den uppehållna. Under de fj-ankiska och hohenstaufiska kejsarnes århundraden utgjorde
städerna äfven i Tyskland medelpunkter för ett nytt lif och nya sociala grupper och
grader. Samlifvets former blefvo rikare utbildade, och beroende och förtryckta människor
fylldes med nytt lif och ny själfkänsla. Penninghushållningen trädde mer och mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
