Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stat och samhälle - 16. Staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STAT OCH SÄMHÄLLE
16. Staten.
Islams riken dukade i det 13:de århundradet under för mongo-
lerna, och när under de mongoliska härskarne i Persien den gamla
kulturen visade en efterblomstring, var den dock utan styrka. Med
slutet af det 13:de århundradet var Västerlandets öfverlägsenhet
öfver Orienten en afgjord sak. Endast den grekiska och romerska
kyrkans täflan om den slaviska världen vände sig under denna
tid till Österns förmån, då serber och ryssar slöto sig till den förra,
hvaremot bulgarerna efter det östromerska rikets fall 1204 under-
kastade sig Rom. Sedan det 14:de århundradet hotade visserligen
de från Orienten framträngande turkarne att öfverväldiga det kristna Västerlandet,
men det höll sig uppe, och turkarne fullbordade till sist endast Orientens undergång.
Asien, norra Afrika och Balkanhalfön blefvo barbariska land sedan det 14:de
århundradet. Äfven Västerlandets germansk-romanska stater voro i det 9:de och
10:de århundradet i fara att nedsjunka i anarki. Men de skapade såväl nya former
för statlig ordning som nya samhällslager, som satte dem i stånd att utföra de
kraftprof, som tiden fordrade. Huru den offentliga rätten förändrade sig de olika
staterna under denna tid, är förut berördt. Nu kan det vara på sin plats att göra en
jämförande sammanställning af några drag ur de viktigaste staternas utvecklings-
historia.
I alla dessa stater hafva under loppet af denna period den offentliga maktens
organ och befogenheter ansenligt förändrats. I Tyska riket betraktade grefvarne, som
ursprungligen endast varit konungarnes organ, sedan det 10:de århundradet sitt ämbete
som en ärflig besittning. Men samtidigt blefvo grefvarnes ämbetsområden styckade
genom talrika exemtioner, i det att kloster och andra innehafvare af större landom-
råden till en början fingo den förmånen, att grefvarne i deras byar och öfriga
besittningar icke kunde företaga några ämbetsåtgärder annat än genom förmedling af
den af jordegaren tillsatte fogden (advocatus). Anledningen till denna immunitet
gafs af de på samma sätt gynnade kungliga domänerna och en önskan att skydda
kyrkans och de världsliga stormännens besittningar från ämbetsmissbruk af de icke
aflönade, utan till sportler och naturaförmåner hänvisade grefvarne och att för egen
del komma i åtnjutande af dessa sportler. Immuniteten åtföljdes merendels af
förläning af lägre domsrätt öfver immunitetsområdets invånare. Denna sönderstyck-
ning af grefskapen sammanföll med deras uppdelning, i det att de tre till fyra
härad, hvari den frankiska tidens grefskap voro delade i och för förvaltningen och
rättskipningen, för det mesta hade utvecklat sig till själfständiga grefskap. Grefvarnes
ämbeten voro i det 10:de och för det mesta redan i det 9:de århundradet ärftliga
län, och många grefvar innehade flere grefskap, som dock icke omfattade fullständiga
härad, utan endast delar af de forna jurisdiktionsområdena. Därtill förvärfvade de
icke sällan fögderier och därmed en deras grefliga makt motsvarande ställning i immu-
nitetsområdena. Habsburgarnes förut omnämnda ställning, i det de jämte grefskapet i
en del af Elsass innehade fögderiet i mundatet (immunitetsområdet) Ruffach, är ett
exempel, som hundratals gånger upprepades i Tyskland och Frankrike. Innehafvarne
af ett flertal grefskap utnämnde i sin ordning grefvar för alla de områden, som de
själfva icke kunde sköta. I det 9:de ända till det 12:te århundradet måste dessa vice-
grefvar liksom fogdarne på de andliga mundaten efter utnämning af sin herre af
konungen utbedja sig »bannet», d. v. s. domsrätten. Konungen kunde icke vägra denna
rätt, om mannen hörde till det adliga ståndet eller i det 12:te århundradet, sedan
ministerialerna stigit till samma sociala ställning, åtminstone till ministerialståndet.
Men alltid låg i denna föreskrift ett starkt framhäfvande af konungens urgamla rätt och
af hans ställning som domsrättens egentliga ursprung. I Tyska riket intogo mark-
grefvarne en afvikande ställning. I hela gränsområdet var markgrefven domare och
kunde utnämna ställföreträdare, som icke först behöfde erhålla »bannet» af konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
