- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
289

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Klosterfolk och anakoreter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

antalet riddare hafva uppgått till 20,000, och bland dem voro icke få riddare af
förnäma familjer med de mest inflytelserika förbindelser. Då konung Filip den Sköne
stred med påfven Bonifacius, sökte han hjälp hos tempelherrarne, och många
stormän såväl som talrika borgare hafva på samma sätt sökt hjälp hos orden, som de
köpte med stora donationer och förpliktelser. Särskildt i Frankrike hade tempel-
herrarne stora besittningar och talrika anhängare. Orden var som en stat i staten.
Den genombröt med sina besittningar, som hade en undantagsställning genom judi-
ciella och andra privilegier, den kyrkliga organisationen och den kungliga ämbets-
mannaförvaltningen. Konungen så sig nödsakad att taga vidgad hänsyn till orden
och kände sig hämmad i sitt lifsverk genom ordens politik, som af plikt och nöd-
tvång var själfständig, då orden ju icke var en fransk institution. Han ville skapa
en stark konungamakt i Frankrike. Han hade hos adelns och städernas represen-
tanter liksom hos en betydlig del af det andliga ståndet funnit det nödvändiga under-
stödet för att med framgång kunna tillbakavisa Bonifacius Vlllrs förmätna anspråk.
Sålunda upptog han den kamp mot orden, som af många bland hans rådgifvare lär
hafva framställts som en ovillkorlig nödvändighet. Påfven Clemens V var i den
franske konungens våld och måste vara honom behjälplig vid tempelherrarnes under-
kufvande. Redan i Frankrikes utrikespolitik hade Clemens V spelat denna ned-
sättande roll, i det han förpliktade sig att bannlysa grefven af Flandern, ifall han
kränkte det med Filip IV afslutade fördraget, och icke lösa honom från bannet utan
på uppmaning af den franske konungen. Men han förnedrade sig ännu djupare i
ternpelherrarnes sak. Orden räknade tusentals män i den kraftigaste, för njutning
och strid mest fallna ålder, till största delen ur de högre samhällsklasserna och med
dessa kretsars lefnadsvanor, som nu på grund af stilleståndet i Orienten lefde utan
egentlig sysselsättning i Frankrike under åtnjutande af ordens rika tillgångar. Intet
under, att många öfverträdde ordensregeln och i utsväfningar förbrukade den kraft,
som låg oanvänd. Detta gaf anledningen till de anklagelser, som konungen fram-
ställde och påfven biträdde, ehuru bägge nyss förut hade förhandlat med orden
såsom ett kyrkans viktiga stöd. Enskildheterna i denna fruktansvärda tragedi behöfva
här icke upprepas, endast detta bör påpekas, att de lågor, som förtärde Tempelherre-
ordens general Jacques de Molay, äfven förtärde en afsevärd del af medeltidens påfve-
döme. Denna brand gjorde rent hus bland medeltidens ruiner och gjorde marken
fri, där det moderna Frankrikes konungadöme uppbyggdes.
Till samma makt som de båda andra ordnarne steg äfven Tyska orden, och det
redan efter några årtionden efter dess grundläggning under korståget 1191. Kejsarne
Henrik VI och Fredrik II utrustade den med rika privilegier och besittningar. I
eröfringen, omvändelsen och kultiveringen af preussarnes land genom tyska nybyggare
har denna orden lemnat ett bidrag till det tyska folkets kolonisationsföretag och
storverk som endast få konungar och furstar. Ordensmästarne öfver de tre stora
riddarordnarne, Johannit-, Tempelherre- och Tyska orden, hafva tagit en bety-
dande del i förhandlingarne mellan kejsare och påfve i det 13:de århundradet, ofta
såsom furstar öfver oberoende stater. Men det bör särskildt framhållas, att de
genom sin på en gång prästerliga och ridderliga lefnadsställning äfven utgjorde en af
de bryggor, som ledde öfver klyftan mellan präster och lekmän och förde till nyare
tidens mera fritt uppdelade samhälle.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free