Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Pastorat och präster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
hade att af denna tionde underhålla pastorerna i de särskilda församlingarne. De
nya pastoraten i missionsområdet förenades på detta sätt med rika och säkert
tryggade kyrkliga institutioner såsom Moritzklostret i Magdeburg, förmodligen af den
anledningen, att man icke kunde räkna på ett regelbundet och tillräckligt utgörande
af tionden med hänsyn till de osäkra förhållandena i det nyss eröfrade området,
där hufvudmassan af befolkningen ännu icke eller endast till skenet var omvänd till
kristendomen.
I andra missionsområdeii förfors troligen på samma sätt, och sålunda uppstodo
prästgäll, som från början voro bestämda att skötas genom vikarier. Deras antal
ökades genom de med kloster, domkapitel och dylika institutioner förenade pasto-
raten, emedan dessa i regel och för framtiden besattes med vikarier, som blott
uppburo en del af inkomsterna, medan de fristående pastoraten alltid kunde åter en
gång komma i en kyrkherres hand, som själf skötte gudstjensten och alltså uppbar
hela inkomsten.
Med den stigande odlingen i det 12:te och 13:de århundradet måste tionden i
många fall gifva en inkomst, som vida översteg en enkel landtprästs behof, helst
som han hade inkomster äfven från annat håll. Prästernas rikedom gaf anledning
till att deras inkomster delvis anslogos till allmännyttiga ändamål. Kyrkans bidrag
till kulturella ändamål af de mest skilda slag utgjorde den form, hvarigenom
nationalförmögenheten kunde anlitas för sådana syften. Då en så öfver måttan
stor del d%af var öfverlemnad till kyrkan, kunde hon icke gärna undandraga sig
dessa uppgifter. Utrustningen af hospital och universitet erbjuder ett exempel.
Men detta fria förfogande öfver kyrkans inkomster gaf anledning till svåra miss-
bruk. Kyrkogods donerades icke endast till allmännyttiga ändamål, utan redan i det
8:de och 9:de århundradet till enskilda personer efter godtyckliga grunder. I det 12:te
och 13:de århundradet ökades detta missbruk. Kyrkans rikedom och inflytande,
som ökades genom donationer, frikallelser och aflat och genom utsträckning af den
kyrkliga domsrätten, väckte lystnad hos stormännen och deras tjenare. Icke sällan
erhöll en och samme herre flere pastorat i förläning, som han sedan lät vikarier
sköta. Han uppbar sålunda största delen af inkomsterna från flere kyrkor utan
att själf behöfva fullgöra någon annan skyldighet än att iakttaga vissa formaliteter.
Ofta förlänades prästgäll åt personer, som ännu voro för unga att mottaga präst-
vigning eller icke alls hade för afsikt att utträda ur lekmannaståndet. Af pastoraten
i biskopsdömet Konstanz hade i det 14:de århundradet en grefve Konrad i Freiburg
sex, grefve Gottfrid sju, en herr von Tieringen fem och en grefve Rudolf von
Zimmern nio. I andra stift var det på samma sätt, och de kyrkliga myndigheterna
gjorde icke ens ett allvarligt försök att upphäfva missbruket, om ,också provinsial-
synoderna vid flere tillfällen bemödade sig om att bekämpa enstaka, särskildt skriande
missbruk.
Vid anställande af vikarie såg kyrkherren nog mera på sin bekvämlighet och
mannens anspråkslöshet i fråga om ersättning än på hans duglighet, hvarjämte han
nog också ville hafva honom i sin makt. Provinsialsynoderna fordrade därför upp-
repade gånger, att vikarien skulle anställas på längre tid och icke på godtycklig
uppsägning af kyrkherren, vidare att vederbörande ärkediakon eller biskop förut
förklarat honom lämplig, och för det tredje att vikarien skulle få sig tilldelad en
»passande del» (congrua portio) af pastoratet, tillräcklig för hans underhåll och för
utgörande af de afgifter, som tillkommo biskopen och ärkediakonen. Pastoraten
voro alltså i Tyskland och äfven i Frankrike, England och eljest endast i ett fåtal
fall besatta med kyrkherrar, som uppburo fulla inkomsten och själfva skötte tjensten.
Dessa hade i regel goda, kanhända öfverflödande inkomster. De flesta voro förlänade
åt en kyrkherre, vare sig en person eller institution, som behöll hufvuddelen af
inkomsterna och lät sköta tjensten genom en ofta klent aflönad, svagt utbildad och
af kyrkherrens godtycke mer än rimligt beroende vikarie. Synodernas bemödanden
att skydda vikarierna mot kyrkherrarne visa, huru väl de behöfde skydd, men de kunde
icke upprycka roten till det onda.
Dessa förhållanden rådde icke blott i landspastoraten. I de stora städerna, som
omfattade flere församlingar, utvecklade sig samma förhållanden. I Strassburg fanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
