Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Korstågens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TID. 263
var företrädesvis erfarenheterna från detta korståg, som hejdade den klerikala ström-
ning, hvilken dittills i växande grad behärskat det allmänna tänkesättet och varit
ett stöd for påfvarne gentemot konungarne. Nu inträdde ett bakslag till förmån för
den världsliga makten, som vi ofvan lärt känna som en väsentlig faktor i kejsar
Fredrik I:s politik. Korstågsstämningen hade dock ingalunda förflyktigats. Åtråri
att besöka de heliga orterna och att skåda Orientens under var omkring år 1200
icke mindre än omkring år 1100. Men ledningen öfverlemnades icke på samma sätt
åt kyrkan. Fredrik I fattade sitt beslut om korståget med långt större själfständighet
än Konrad III och hade afgjordt större handlingsfrihet. Ända till sin död behöll
han ledningen i sin hand, och världen fick i ett stort exempel erfara, huru värde-
fullt och oumbärligt det ämbete är, som uppbäres af en härskare, hvars makt är
obruten af prästerliga anspråk.
Det fjärde korståget stod däremot åler under påflig ledning. Innocentius III var
då påfve, och ingen förnekar hans framstående politiska begåfning, och hans
ställning var då sådan, att alla jordens furstar tycktes bragta till underdånighet. Men
Roms politiska och militära styrka var beroende af de partigängare, som stodo
att få. Roms styrka kunde därför hvarje ögonblick svika, och faktiskt föll också
ledningen af detta korståg (1203-1204) ur påfvens hand. I stället för att bekämpa
Seldjukerna stormade korsfararne den af partier sönderslitna hufvudstaden i
grekernas kristna kejsarrike, som under de föregående korstågen mångfaldiga gånger
varit en stödjepunkt i striderna mot saracenerna. Hoppet om stora eröfringar i det
rika landet, det sedan Robert Guiscards dagar nedärfda hatet mellan greker och
normander och framför allt Venedigs handelsintressen medverkade till att rikta kors-
fararnes vapen mot Konstantinopel under förevändning af den kyrkliga motsatsen
mellan Östern och Västern, som hittills under kampen mot islam betraktats såsom
af underordnad betydelse. Staden föll den 12 april 1204. Hvad som inträffade
efter eröfringen, var upprörande. Där upprepades - en gammal erfarenhet, att kyrklig
nitälskan ofta är en dålig vän till dygden. Efter blodbadet tvistade eröfrarne sins-
emellan om bytet, och bytet medförde föga vinst för de flesta bland dem. Det
gällde äfven det förnämsta däraf, det latinska kejsardömets krona. Balduin af Flan-
dern, som erhållit densamma, föll redan 1206 i bulgarernas våld och marterades till
döds. Hans efterträdare nådde lika litet någon egentlig maktställning, och 1261
återtogo grekerna Konstantinopel. De återupplifvade sin stat, men den gamla styrkan var
borta, och slutligen föll Konstantinopel i turkarnes våld och blef islams hufvudsäte.
Resultatet af det fjärde korståget var alltså, att en bresch blifvid öppnad i den
starkaste mur, som dittills skyddat det kristna Västerlandet mot de anstormande
muhammedanerna.
Innocentius hade ogillat belägringen af Konstantinopel. Men när underrättelsen
om eröfringen anlände, undanträngdes bekymren öfver att kristna människor mör-
dade hvarandra i stället för att bistå hvarandra mot muhammedanerna af den
tanken, att Roms rival låg slagen till marken, och att äfven Orienten erkände Roms
öfverhöghet. Innocentius prisade eröfringen som ett Guds under, och med förvå-
nansvärd naivitet anställde han betraktelser, som icke voro alldeles fria från före-
bråelser mot den gode Guden, att han icke förr hade låtit Konstantinopel falla i
latinernas händer. Då skulle förmodligen aldrig Jerusalem hafva gått förloradt till de
otrogna. Hur eländig är icke människan! Hur småaktigt och dumdristigt argu-
menterar icke här detta skarpsinniga hufvud! Hur trång är icke hans synvinkel, och
hur förlorar han sig icke i villfarelsen, därför att han förvillas af detta hägrande
världsherravälde, hvars intighet och orimlighet just detta korståg hade uppdagat.
Bland de sju korstågen räknas icke barnkorståget af år 1212, det sorgligaste, men
också mest karakteristiska utslaget af tidens mystiska stämning. Barn påstodo, att
Gud hade befallt dem att rädda det heliga landet. Under ledning af en tysk gosse
drogo flere tusen barn och vuxna från Frankrike och Tyskland öfver Alperna.
Men redan i Italien blefvo de skingrade, hvarefter en del återvände. Värre gick
det de vida större hopar, som samlades i Marseille. De instufvades på fartyg af en
del falska redare och såldes som slafvar i Afrika, för så vidt de ej gingo under på
sjön. Man skulle tycka, att ett omslag nu bort inträda. Men de allmänna orsakerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
