Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvarne och staden Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
hade påfven Hadriani ställning betydligt stärkts. Härför visade han sin tacksam-
het mot Fredrik genom att afsluta ett fördrag med det normandiska riket utan att
tillfråga kejsaren och genom att till riksdagen i Besanfon tillsända kejsaren den
ofvannämnda skrifvelsen, hvari kejsaren behandlades som en tjenare, och kejsar-l
kronan omtalades såsom en förläning af påfven. Denna skrifvelse och kardinalens
dristiga fråga: »Af hvem hade då kejsaren riket, om icke af påfven?» kännetecknade
den anda, hvari påfvarne nu förde striden mot kejsaren, sedan de genom kejsaren
fått mera fast fot i Rom.
Men påfvarnes herravälde öfver Rom var ingalunda säkert. Emellertid fram-
stodo påfvarne under de viktigaste perioderna af den långa striden mot Hohenstau-
ferna som de italienska stadsrepublikernas bundsförvanter, och staden Rom visste
att uppskatta den berömmelse och de stora penningsummor, som inströmmade i Rom från
alla håll genom påfvarnes världsherravälde. Under striden med påfvarne hade
stadens förvaltning utvecklat sig, men under Innocentius III inordnades den i och
underordnades den påfliga regeringen. Den kejserliga myndigheten öfver Rom, som
ännu Henrik VI hållit vid makt, försvann fullständigt efter hans död. Den kejserlige
prefekten blef en påflig vasall, och det lyckades likaledes Innocentius III att
förmå senatorn, representanten och ledaren för statsdemokratien, att aflägga
länsed. Äfven Kyrkostaten underkastade sig Innocentius III. Den ene efter den
andre af de furstar, som under och genom Henrik VI kommit till makten, hyllade
påfven. Till och med städer som Perugia underkastade sig, och Viterbo besegrades
af Rom. Inom Kyrkostatens grupp af städer härskade samma rivalitet som inom
den lombardiska gruppen, och striderna mellan dem fördes med samma skoningslösa
våldsamhet.
Det af Innocentius III återställda herraväldet öfver Rom hade dock icke säker
grund och fast form, och 1203 måste påfven söka skydd utanför stadens murar.
Först efter nära nog ett år, mars 1204, vågade han återvända, och först efter
förnyade strider lyckades det honom 1205 att i viss mån återställa lugnet och genom
en författningsändring få bestämmanderätten öfver utnämningen af stadens öfver-
hufvud, som bar titeln senator eller podestå. Lugnet var dock icke heller nu af
någon varaktighet. Äfven Gregorius IX (1227-1241), som uppträdde med sådant
öfvermod gentemot kejsaren, måste fly ur Rom, men Fredrik II slog därpå romarne
och återställde påfvens herravälde (1234). Strax reste sig Gregorius i hela sitt
prästerliga högmod, i det han utvecklade för kejsaren, som hade räddat honom,
hurusom kejsar Konstantin med bifall af Roms senat och folk och hela det
romerska riket hade erkänt såsom en rättsgrund, att apostlafurstens ställföreträdare i
sin egenskap af härskare i denna världen öfver prästerskapet och alla själar också
innehade öfverhögheten öfver allt jordiskt, lefvande som dödt. »Konungars och
furstars nacke böjer sig för prästernas fötter, och kristna kejsare måste låta sina
handlingar underställas icke endast påfven utan äfven andra andlige.» Man bör
lägga märke till icke endast stramheten i uttrycket, hvarmed den räddade satte
foten på räddarens nacke, utan äfven åberopandet att den falska urkunden, det
föregifna Constitutum Constantini, och vidare påståendet, att Konstantin skulle hafva
fastställt denna rättsgrund med bifall af Roms senat och folk och hela det romerska
riket. Den föregifna konstantinska urkunden innehåller också denna vändning, men
blott som ett vedertaget uttryckssätt utan bokstaflig betydelse. Då påfven framhäfver
densamma, gör han en eftergift åt tidsandan, åt stämningen eller snarare den
allmänna meningen bland romarne, att deras stad ursprungligen uppbar världs-
herraväldet. Äfven kejsar Fredrik II erkände ibland på samma sätt dessa romerska
anspråk. Man får däri till äfventyrs icke blott se ett smicker, som afsåg att vinna
romarne, utan en statsrättlig tanke, som vid denna tid var allmänt utbredd. Till
och med i en skrifvelse till påfven betjenade sig Fredrik II 1236 af det argumentet,
att det romerska folket genom lex regia hade uppdragit den offentliga makten åt
kejsaren. Äfven vid andra viktiga tillfällen behandlade Fredrik II det romerska
borgerskapet som representanten för den af Romuli folk upprättade statsmyndigheten.
Under långa år förblef Innocentius IV borta från Rom, ehuru staden inbjöd
honom. Dess själfständighet erhöll vid denna tid en ny form, ty år 1252 inkallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
