Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Kejsar Fredrik II och hans efterträdare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTGÅNGEN AP KAMPEN MELLAN DE BÅDA UNIVERSALMAKTERNA.
241
fande, alltsammans var gifvet i och med den blandning af raser, som voro förenade
inom hans sicilianska rike. Huruvida Fredrik talade flytande och god tyska, är
icke säkert kändt, men sannolikt. Han talade vidare utom den italienska dialekt,
som vi väl få anse som hans modersmål, provencalska och franska och dessutom
latin, grekiska och arabiska. Alla språken talades vid hans hof, och vid sidan af
den katolska kyrkan hade grekerna, judarne och saracenerna fri religionsöfning i
hans sicilianska rike. Redan under iiormanderna härskade en vidtgående fördrag-
samhet på Sicilien. »Må hvar och en också få anropa den Gud, han dyrkar», sade
den normandiske konung Wilhelm II till saracenerna och grekerna, »den som tror
på sin Gud, hans hjärta är lugnt». Samma tanke uttalade skalden Freidank,
som ledsagade kejsar
Fredrik på korståget
1228 och samman-
fattade sina erfaren-
heter i dessa ord:
»I Akko är det ingen
skillnad mellan
kristna, judar och
hedningar». Han
kunde vidare icke
tänka sig, att judar
och hedningar eller
kättare voro hem-
fallna åt helvetet, då
ju Gud låter sin sol
lysa öfver människor
af hvad tro som helst
och gifver dem »sam-
ma väderlek». Att
Fredrik delade dessa
åsikter, var allmänt
bekant. Man har till
och med tillskrifvit
honom ett uttryck,
som sammanställer
Moses, Kristus och
Muhammed som tre
bedragare. Om det
nu också är högst
osannolikt, att han
skulle hafva gifvit
Bild af kejsar Fredrik II.
Miniatyr ur den af kejsaren skrifna jaktboken med
titeln: Tractatus de arte venandi.
sina motståndare ett
dylikt vapen i hän-
derna, så kan det
dock knappast betvif-
las, att han mången
gång mellan fyra
ögon skulle haft
roligt åt ett sådant
uttryck. Att han
trots denna uppfatt-
ning gjorde bödels-
tjenst åt kyrkan mot
kättare och andra
olycklige, som ville
lefva enligt sin tro,
och att han lät ut-
färda och tillämpa
de grymma lagar,
som påfven Innocen-
tius III hade fordrat,
det var väl ett bevis
på politisk klokhet,
men det har också
ådragit honom bittra
misstankar af mång-
en rättskaffens man.
Trubaduren Wilhelm
Figueira, som varit
en hänförd beund-
rare af kejsaren, dik-
tade 1239 en sång,
hvari han angrep honom på det häftigaste och smädade honom som feg och lågsinnad.
Visserligen anknöt han sitt tadel till kejsarens efter hans mening icke tillräckligt
kraftfulla krigföring i Italien, men man har med rätta anmärkt, att detta icke är nog
att förklara förändringen af hans omdöme, och att hans förbittring väl företrädesvis
var framkallad af Fredriks kättarlagar af år 1238. Skalden nämner icke denna
orsak, men hade han gjort det, hade han utsatt sig för stor fara. När han därför
teg därmed, är hans bitterhet så mycket förklarligare. Fredrik behandlade med
likgiltighet allt sådant, som var särskild t värdefullt för en man, som kräfver rätt
till egen öfvertygelse, Han var en härskare, som värderade människor endast som
objekt eller verktyg för makten. En kall klokhet af denna art ter sig i stora stunder
som dårskap. Den bragte också olycka öfver Fredrik. Han vann icke påfvarne,
men han förlorade mången god medhjälpare.
Kejsar Fredrik II har i sitt lif och i historien funnit mera beundran än tillgifvenhet.
Han hade heller icke, trots all sin begåfning, i egentlig mening sådana drag,
som röja en äkta storhet. Ja, man skulle kunna säga, att han trots kejsarkronan
Världshistoria IL 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
