Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utgången af kampen mellan de båda universalmakterna - 9. Kejsar Fredrik II och hans efterträdare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TGÅncen AP KÄFipen MGL-
DG BADA UIUVeRSÄL,-
MÄKT6RTIH
9. Kejsar Fredrik II och hans efterträdare.
Kejsar Fredrik II:s och hans ätts kamp om Tyska
rikets och den normandiska statens rättigheter utgör den
sista akten i det medeltida kejsardömets kamp mot Roms
anspråk på världsherraväldet. Redan den i det 12:te århundradet förberedda och
i det 13:de århundradet mer eller mindre fullbordade utvecklingen af de större europeiska
staterna, framför allt Frankrike och England, men äfven Aragonien, Danmark och
de italienska sjöstäderna, skapade förhållanden, som omöjliggjorde en kejserlig makt-
ställning såsom på det saksiska och frankiska husets tid. Venedig hade redan i
Fredriks ungdomsår spelat rollen af den ledande stormakten vid uppdelningen af det
östromerska riket, en roll som eljest hade bort tillkomma kejsaren. Utvecklingen af
de tyska landsdelarne verkade på samma sätt. Kejsar Fredrik ansåg därför med
rätta, att hufvuduppgiften för honom icke var att återupprätta det gamla tyska konunga-
dömet. Snarare gjorde han furstarne stora medgifvanden och upphöjde till laglig
rätt, hvad dessa ofta tillegnat sig genom usurpation. Han afträdde också till konungen
af Danmark de af honom eröfrade områdena på andra sidan Elbe och Elde, alltså
Holstein och angränsande områden i öster (december 1214).
Detta var otvifvelaktigt ett mycket betänkligt steg. Efter den lysande perioden under
konung Sven (985-1014) och Knut den store (1017-1035), som förenade Danmark,
England och Norge samt förfogade öfver en slagfärdig här och en stark flotta, var
Danmark väsentligen försvagadt genom tronstrider, och Fredrik Barbarossa såg på
riksdagen i Merseburg 1152 de båda motkonungarne Knut och Sven inför sin dom-
stol. Konung Sven, till hvars förmån kejsar Fredrik afgjorde tvisten, mottog sitt
land som län af kejsaren och gjorde tjenst som kejsarens vasall. Äfven konung
Valdemar den Store (1157-1182), som genom sina segrar öfver de hedniska slaverna
vid Östersjökusten vann större betydelse, hyllade kejsaren, men bragtes i trångmål
genom Henrik Lejonet, hvars makt grep vida omkring sig. Men det fanns hos dan-
skarne ett nationellt medvetande, som redan fann ett litterärt uttryck, framför allt i
en krönika af Saxo Grammaticus. Detta nationella medvetande reste sig naturligtvis
mot de öfvermäktiga tyskarne, och i striderna med de tyska grannfurstarne om de om-
råden, i hvilka Henrik Lejonets rike föll sönder efter 1181, hade danskarne fram-
gångar, som erbjödo den rikaste näring åt denna nationalkänsla. Konung Valdemar I:s
son Knut (1182-1202) underkufvade slaverna i Mecklenburg och Pommern, fattade
fast fot i Nordalbingien och vägrade att hylla kejsar Henrik VI som sin länsherre.
Hans efterträdare Valdemar Sejr (1202-1241) utvidgade sitt herravälde längs Öster-
sjön från Lübeck ända till Estland. Striden om den tyska tronen och kejsarnes
kamp med påfvarne lemnade honom fria händer. Det såg flere gånger ut, som om
de tyska gränslanden jämte Mecklenburg och Pommern skulle förenas med Danmark,
i synnerhet sedan kejsar Fredrik II genom fördraget af 1214 hade bekräftat det med
rikets sigill.
De tyska gränserna tryggades genom furst Henriks af Schwerin käcka bragd, då
han öfverföll den fruktade konung Valdemar i hans tält och bortförde honom som
fånge 1223, och genom den seger, som grannfurstarne och grannstäderna jämte Dith-
marschens bönder vunno vid Bornhöved den 22 juli 1227 öfver konung Valdemar,
som efter sin frigifning framträngde mot Holstein med en stark här, understödd af
Henrik Lejonets sonson Otto af Liineburg. Efter Valdemars död (1241) sjönk Dan-
marks styrka genom inre strider, och därmed försvann den faran, att det tyska låg-
landet skulle blifva en dansk provins.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
