Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det östromerska riket 867-1261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
hållandet till. den östromerske kejsaren. Så mycket värdefullare blef nu för den
grekiska staten dess kyrkas oberoende af Rom. Men detta oberoende blottställdes
alltjämt genom bildstridens fortsättning inom den grekiska kyrkan, ty den lidelse-
fullhet, hvarmed de båda partierna bekämpade hvarandra framför allt i det 8:de och
9:de århundradet, har dragit den svåraste förvirring öfver riket och förbrukat en
ansenlig del af dess andliga och militära krafter. Dock är det sant, att denna strid
också återkallat till lif trons protest mot kejsarens godtyckliga myndighet öfver
kyrkan och därmed hos folket ingjutit föryngrande moraliska krafter. Det motstånd,
som Theodoros af Studion i det 9:de århundradet reste mot csesareopapismen, var
frimodigare och principfastare än den gensaga, hvarmed Gregorius den Store 200 år
tidigare underkastade sig en kejserlig befallning, ehuru denna enligt hans mening
stod i strid med Guds bud.
Emellertid är denna underkastelse af den store påfven, som gentemot kejsaren
betecknade sig själf som en mask i sioftet - quidsumnisipulvisetvermis? - högst typisk
för den byzantinske undersåten. Styrelsesättet var den absoluta monarkien efter orien-
taliskt mönster. Kejsarens palats hade en oerhörd utsträckning och var liksom en
stad för sig. Där funnos massor af gyllene husgeråd, dyrbara stenar och tyger samt
människor, som under högtidliga låter bibringade hvarje inträdande en känsla af
vördnad. När främlingen korn inför kejsarens anlete, måste han kasta sig till marken.
De höga ämbetsmännen och officerarne hade mycket stora löner. Den glans, som
de utvecklade, skulle förhöja härskarens. Äfven de lägre officerarne betalades väl.
Soldaterna hade visserligen icke hög lön, men godt kosthåll. Inom hären fingo i
tidernas lopp legoknektarne allt större betydelse, medan de utskrifnes antal minskades.
På samma gång växte antalet af de järnklädda, mest i Asien värfvade ryttarne i för-
hållande till legionärerna. Hären var ett maktens verktyg i händerna på kejsarne
eller de fältherrar, som till äfventyrs lorstodo att vinna den mot kejsaren; men ofta
har den själf påtvingat kejsarne och fältherrarne sin egen vilja.
Kejsarnes makt var enligt lagen föga och för en kraftig vilja alldeles icke
inskränkt. Smidiga verktyg funnos för hvarje godtycklighet och våldshandling.
Följden blef favoritstyrelse och ämbetsmannagodtycke och ännu oftare soldat- och
pöbelvälde. Den absolute härskaren i större stater kan endast i sällsynta fall träffa
sitt afgörande på grund af egen insikt eller själf öfvervaka utförandet af sina befall-
ningar. Just de bästa känna beroendet af omgifningen och finna lätt anledning att
störta medhjälpare och förtrogne. Detta i sin ordning gifver anledning till palats-
revolutioner och furstemord. Despotism, modererad genom lönnmord, är den hårda,
men träffande karakteristiken af ett sådant styrelsesätt. Fruktan för den förför-
delades hämnd är en tygel - och den sista - på despoten. Listan på de kejsare
och prinsar af de kejserliga husen, som genom mord, blandning eller annan
stympning röjts ur vägen, är förfärande lång. Det utgör på sätt och vis en passande
afslutning på det 8:de århundradet, att kejsar Konstantin VI på befallning eller
åtminstone med bifall af sin egen moder blef bländad 797. Hufvudstaden upp-
rördes öfver denna ogärning, men förblef underdånig och tilljublade kejsarinnan-
modern sin hyllning, då hon i en gyllene vagn for genom gatorna. Men den till-
jublade också usurpatorn sin hyllning, då han 802 bemäktigade sig tronen och
landsförvisade Irene. Sådant skedde både förut och efterråt. Intet förhållande, om
också aldrig så innerligt, var skyddadt mot förräderi inom det kejserliga palatset.
Despotism är ett demoraliserande tillstånd, Detta förkunnar den byzantinska historien
med uppskakande styrka. Despotismen fördärfvar tjenaren såväl som härskaren. Man bör
därför icke bedöma kejsarne och deras omgifning efter vanliga förhållanden. Då
skall man också erkänna, att denna makt i den rätta handen visat sig vuxen all-
deles utomordentliga uppgifter. Det gäller om tidigare perioder såväl som om vårt
tidehvarf. Väl stod riket under de fyra århundradena från 867 till 1261 tillbaka för
de tider, då kejsar Justinianus I och Heraclius, Leo III (f 741) och Leo V (f 820)
regerade, och under alltjämt nya fienders anfall gingo många områden förlorade, men
antalet af de framstående män, som dels genom arf, dels genom usurpation intogo
tronen eller kallades till ledande platser i hären eller förvaltningen, var dock icke
ringa under 10:de-13:de århundradet. Det byzantinska riket står icke tillbaka vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
